Det gror igen

Inte orkar man hålla på och städa huset i tid och otid inte. Man har inte kraften längre att hålla skiten borta. Först blir det bös i hörndena. Sedan blir det bös lite överallt. Sedan gror det igen. Böset fastnar liksom. Sedan blir det stört omöjligt att få rent. Man kan gno i det oändliga men det hjälper inte. Det sitter fast. Det blir som gråberget. Sedan lär man sig att leva med skiten. Man blir ett med den. Den blir ens vän. En trogen vän som alltid står fast vid ens sida och aldrig viker en tum vad som än må hända. Man får vara glad för att det finns något i tillvaron som är så stabilt.