Till graven utan mat

Vi skulle gå till graven. Ja det är Gafsans farföräldrar som ligger där. Och på vägen dit tänkte vi ta en liten matbit på värdshuset Sommarhagen fastän det var snö och kallt och blåste någonting alldeles fördömt. Det var som förgjort. Värdshuset var stängt. Vad är det för glädje med att gå till graven om man är hungrig? Om man är mätt så är man ändå mätt. Även om det inte är direkt hejsan att stå i snålblåst och hagel och stirra på en gravplats mitt i november så går det väl an ifall man är mätt. Ifall man är mätt kan man stå ut med en stor mängd lidande. Är man hungrig blir lidandet outhärdligt. Det blir liksom oändligt. Som antalet sandkorn på stranden vid Böda Camping ifall ni har varit där och räknat någon sommar.