Det guckar till sig ibland

Det kan lurva ihop. Snöra ihop sig. Vissa kvällar är särskit drabbade. Kvällar då det vill gröta till sig. Det vill murvla samman i en kläggboll och liksom mölja ihop sig i ett jolm. Kvalma till. Det är förskräckliga kvällar. Dessa kvällar vill man inte gärna vara med om. Men vad gör man? Man genomlider dem. Vad har man för val? Det är som med allt annat i denna jämmerdal varuti vi genomleva våra eländiga liv, det är bara att bita ihop och kavla upp ärmarna och lida sig själv utigenom allt. Mölja sig framåt. Kravla i gucket. Gröta sig igenom som kamelen genom nålsögat. Knöla sig förbi. Förbi vad då förnågot undrar du? Ja, det undrar jag också! Jag vet inte vad det är för något. Men det är jolmigt. Det där. Och ganska kvalmigt.