Åtminstone tiden går

Tiden går som en panna Jägarbrännvin, som orkesterledaren Artur Österwall utryckte saken en gång i världen. Jag tycker att den går på tok för fort. Det är som om allting rusar förbi och själv står man stilla på samma fläck, år efter år. Man kan tycka att inget särskilt händer och att tiden liksom går men att det inte betyder så vansinnigt mycket. Men ibland får man syn på något som får en att inse att allt har förändrats utom just ens eget inre. Och vid närmare eftertanke så inser man att till och med ens eget inre har utvecklats i någon jävla riktning som man alls inte har varit med och bestämt något om. Just precis allt förvandlas hela tiden. Och fort går det. Om jag fick bestämma så skulle ingenting någonsin ändra på sig ens det allra minsta. Jag blir så arg. Jag blir en tiger. Om jag kunde så skulle jag stanna tiden så att man hann med att tänka efter en smula innan man dör. Stanna universum bara några timmar. Stanna jorden en stund och sätta sig ned och tänka efter ordentligt. Ja. Tänka efter vad fan det är man håller på med egentligen. I det stora hela liksom. Skål!