Följeslagaren

När jag förberedde mig inför min vandring så kom jag till ett hus där jag kunde välja en följeslagare. Där fanns ett lodjur och en varg. Jag valde lodjuret men inte alls utan tvekan eftersom jag är vansinnigt förtjust i vargar. Vargar och hundar tilltalar mig framför allt därför att de äger förmågan att vara så oändligt olyckliga. Denna dygd är i våra dagar starkt underskattad enligt min mening. Att verkligen få vara olycklig är det få förunnat. Om någon är ordentligt olycklig så kommer det genast en flock med ignoranter som ska ändra på sakernas tillstånd så fort som möjligt. Min egen största förtjänst är att jag är så vansinnigt olycklig och det är jag mycket lycklig över. En man bör vara stolt och nöjd över sin kolossala eländighet. Jag valde lodjuret eftersom jag är mycket närmare släkt med detta än med vargen. Sedan under marschen har jag gått omkring och sneglat på det där kräket och ofta har jag önskat att jag hade tagit vargen istället. Vargen hade jag kunnat gå omkring på vägarna och yla tillsammans med. Det skulle ha kunnat bli hur trevligt som helst. Det känns ensammare med ett kattdjur.