Att gucka ner sig i dyngan

Det är vansinnigt svårt att få ihop alla lösa trådar som hänger och slänger omkring det mesta i denna tid av förvirring. Så för att samla kraft och mod och för att göra mig stark inför den stundande långvandringen så tillbringade jag föregående natt och dessutom halva denna förmiddag dväljandes i dynghögen. Jag tänkte att där finns energin och styrkan som behövs. Det var hart när att jag tog mig upp till lunch. Jag hade liksom fastnat och guckat ihop mig och var på god väg att bli ett med dyngan. Det var en märklig och mycket behaglig känsla. Att liksom uppgå i ett annat element och sjäv anta dess essens som sin egen. Mycket frestande. Hmm.