Hem

Efter att ha tillbringat några dagar här i det gamla Armeniska kärnlandets norra del, visserligen bara i en obetydlig håla vid namn Aralik vid Ararats nordöstra sida, så slår det mig att det är hemåt jag har vandrat hela tiden. Inte bort. Och jag har vandrat mot både födelse och död. Jag föreställer mig att jag kommer att dö uppe på berget. Vete fan om jag vågar klättra upp på det. Dö vill jag ju inte. Döden är till för att bekämpas. Jag kan med nöd och näppe acceptera att jag har blivit född. Döden accepterar jag aldrig. Varje eftermiddag sitter jag i ett tehus och glor ut genom fönstret upp mot berget och funderar på varför jag har kommit hit. Är detta hemma?