Olivkärnor i jorden

Så här står det i Nerikes Allehanda idag: Sju engelsmän försökte ta en så kallad springnota från restaurang Ågården i Arboga på fredagskvällen. Ägaren springer efter och hinner ikapp dem på väg mot Krakaborgs camping, cirka 1,5 kilometer därifrån. När sällskapet kommer till bron över ån vid gamla kyrkogården (cirka halvvägs) kastar sig en av gärningsmännen i ån och simmar över till andra sidan. Han grips dock där av polis. Notan var på 1.200:-.

Jag inser att jorden i Närke aldrig har befruktats med kärnor från oliver eller vattnats av vitt fruktigt vin och jag undrar; varför kastar sig en av engelsmännen i ån istället för att springa över bron? Och står det alltid en polisman och lurar i buskarna vid bron över arbogaån och liksom väntar på att det ska komma en massa springnotande engelsmän? Vidare undrar jag, reflekterar denne konstapel över ifall trädet han står och smyger under är ett olivträd eller en helt vanlig gammal pil? Restaurang Ågården är för övrigt ett präktigt etablissement. Vad jag kan dra mig till minnes så serverar man där oliver av god kvalitet, strama och fasta i köttet som små feta gröna oskulder. Servicen hålls på en lätt uppknäppt men korrekt nivå. Man har sagt mig att ägarna är grekiskortodoxa gammalkalendariker och att de har en liten olivodling på innergården för husbehov. Jag har själv aldrig provat att ta en springnota därifrån men jag inser att det bör jag göra, det är en sådan sak som man inte vill ha ogord när man ligger på kistbottnen och grubblar över vad man har åstadkommit i det liv som just är över. Gröna oliver lämpar sig för förtäring på en kistbotten, särskilt om man kan skölja ned dem med en flaska Casal di Serra. Kombinationen är strängt taget oslagbar. Olivernas oskuldsfylliga kärvhet och vinets fruktigt vita potens genererar en stel kropp som trancenderar det lik man är där på botten av kistan. Den yttersta njutningen är beständig till sin natur och den finns kvar i full styrka medan man gör sig bekant med dödens köksträdgårdar och olivlundar.