Livet

Livet är ett träd som någon tomte har gått och huggit ner utan att först fråga mig. En dag går man en väg som man har gått en miljon gånger förut och så är jätteeken vid vägkanten plötsligt borta och kvar finns bara en av västra asiens fetaste stubbar. Får det gå till på det viset? Jag förlorar kraft av sådant. Kraften att gå upp på berget är som bortblåst. Nu vill jag mycket hellre ner i jorden eller vattnet. Jag vill söderut, till den stora sjön Van. Det är inte ett berg jag behöver, det är en sjö. Jag tror jag skiter i Ararat och börjar gå söderut. Jag ska bara dricka lite mer te först. För övrigt så finns det en Vansjö mellan Strängnäs och Eskilstuna också. Jag kunde ha gått dit istället, det hade blivit bra mycket närmare. Lite färre Armeniska kyrkoruiner bara, annars skit samma. Vad gör man med livet? Ränner hit och dit till ingen nytta. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet! Och snuset börjar ta slut också. Ja fy fan vilket elände. Nä, jag måste skaffa en åsna.