Inversion

Armenien har inverterat. Det har glidit iväg från att vara någonting ute i världen till att bli något som finns inuti, som ett oändligt utsträckt lakan täckt med symboler, tecken och bilder inuti en hasselnöt. Armenien kan nog dyka upp både här och där om det kniper. Ta form och aktualiseras. Det latenta Armenien är mest att likna vid en dröm som återkommer natt efter natt och liksom fortsätter nöta på samma teman, slingra sig framåt, sakta. Mysterier lagrade i skikt efter skikt på varandra som baklava. Armenien är inte vad det borde vara, men vad det borde vara är det väl ingen som vet.

Gautama Buddhas andra trancendentala natur ur en semiplebejskt diskurs

Nu ska jag berätta lite grann om hur vi har det i närke. Inte är vi så ferbannat snoppiga som di där jävla stockholmsjävlarna inte. Nej för fan. Vi äter pannbiff och räkmajonäs så det stänker om det. Skulle det finnas nån jävla bostongurka på tallriken så skickar vi fanstyget te katten. Inga jävla grönsaker inte. Nej fy fan. Man äter väl inte vad som helst inte. Det var en bonngubbe bortåt vibyhållet till. Han hade en kärring som envisades med att lägga på en jävla massa ogräs på tallriken. En dag sa han åt kärringen att nej nu fan får det vara nog med buskage! Nästa dag kom tallriken fram med lika mycket grönska som alltid och då sa gubben att vad ända in i glödheta menar du med det här? Kärringen ruskade på huvudet och tycktes inte förstå vad han menade. Senare på kvällen när han skulle te märkte han att det var alldeles renrakat där nere på kärringen och då gick det upp ett liljeholmens trearmade grenljus i röd kartong.

Offret

Härom dagen när jag kom ut i köket satt det en änglavarelse i soffan. Hon var av honkaraktär och hade det varit en människa så hade man nog kunnat säga alldeles bestämt att det var ett tjusigt stycke fruntimmer. Hon sa så här:

Jag är utsänd av de armeniska apostoliska änglarnas ultraortodoxa brödraskap för att ge dig vägledning eftersom du är i så stor själslig nöd och lider av svår förvirring. Vi har sett att du hyser en stor kärlek till vårt land och att du idogt utforskar våra tobaksfält och alla vackra kyrkoruiner. Vi önskar enhälligt i vårt råd att du må stanna och dväljas i våra mest fruktbara dalgångar och vederkvickas av allt gott som vår jord frambringar. Men för att du verkligen ska förstå att uppskatta våra gåvor så kräver vi ett mycket litet offer. Vi begär bara att du hugger av dig vänstra armen. Om du gör det så får du stanna här hos oss och njuta av vårt land.

Jag ville inte hugga av mig armen så jag tänkte att det är nog bäst att åka hem. Jag satte mig på Dnepern och åkte raka vägen hem till svennevads socken i närke. Det var lite rått i stugan men efter ett par brasor i rörspisen så blev det varmt och hemtrevligt. De är konstiga, de där änglarna i armenien. Jag begriper mig inte på dem alls. Underliga ideer. Hugga av sig armen. Det skulle jag aldrig göra.

Araneus diadematus

I morse hade jag besök när jag vaknade. Döden hängde rakt framför näsan på mig när jag kom ut i köket och stirrade mig i vitögat. Han hade ett kors på ryggen och han sa att han kom för att hämta mig. Tackar ödmjukast, det var mycket vänligt av er att bekymra er om mig, men jag är rädd att jag blir tvungen att avböja. Sedan satte jag mig på Dnepren och körde iväg åt Yerevanhållet. Jag behövde en pilsner. Fy fan så dammigt det är här på vägarna. När jag kom fram behövde jag en hel back pilsner. Ja jisses. Man gror igen. Bah!

Man stretar emot

Förr i världen rände jag efter fruntimmer men nu vet jag inte längre vad det är jag är ute efter när jag flänger omkring över åkrarna och genom byar och städer på min motorcykel av märket Dnepr från 1973 så det riktigt ryker om det. Allt var enklare förr i världen. Det var bättre och tydligare på något sätt när man var ung. Nu far jag omkring för att komma undan döden. Eller om det är livet. Det är något baki hälarna på mig hela tiden och nafsar. Man får inte en lugn stund, det är bara att fortsätta fara runt som en tok och aldrig stanna. Man är tvungen att streta emot. Inte ska man frivilligt ge sig åt döden.

Änglarna i Armenien

Antingen det var självaste Döden eller om det var den där ferbaskade ängelhelvetet, jag vet inte så noga, jag var en smula uppeggad. Nåväl, den förföljer mig. Igår när jag gick för att kontemplera i min ödsliga helgedom satt fanskapet i dörrn så att jag inte kunde komma in i kyrkorummet. Jag blir så ferbannad. Tänk att det ska jävlas så in i helvitti jämt. Han påstod att han hette Ian MacGregor. Han ljög förstås. Ingen djävul heter väl Ian MacGregor i Armenien! Åtminstone inte en som talar småländska. Och skulle det mot all sund vetenskap visa sig finnas änglar i Armenien så tror jag knappast att de skulle få för sig att heta något sådant. Det är något riktigt djävulskap i görningen den saken är säker. Jag behöver en motorcykel och en bössa. Här ska ställas till med änglajakt.