Vägledning

Efter den senaste tidens besvärande förvirringstillstånd har jag måst inse att mitt behov av vägledning är av det akuta slaget. Häromdagen fann jag en passande helgedom på en av mina irrfärder genom tobaksfälten. Jag ämnar nu tillbringa varje eftermiddag där för att kontemplera det eviga och tugga ihärdigt på den saftiga buss av färska tobaksblad som jag snor åt mig i något fält på vägen dit. Det är en bra promenad och ännu har jag inte skaffat någon åsna. Kyrkan ifråga ligger en bra bit bortom all sans och redlighet och det passar mig utmärkt emedan det högsta jag kan önska mig, såsom sakernas tillstånd nu te sig, är att få vara ifred för stort och smått och för allsköns knytt och oknytt tillika med präster borgare och bönder.

Ängeln

I dag irrade jag runt på ett fält där man odlade tobak. Jag tänkte ta några blad och tugga på i brist på snus. Då kom det en ängel eller något som liknade en ängel och sa till mig på klingande småländska:
Se, jag bådar dig en stor glädje. Gå upp på berget Ararat och offra en klippdass så ska Herren din Gud visa dig det land som ska bli ditt för dig och dina efterkommande att dväljas uti.
Jag kände mig en smula skeptisk där jag stod och tuggade tobaksblad så fradgan yrde om käften på mig. Han luktade gödsel, den där ängeln. Och han var liksom grov och mörk i skinnet och knottrig på något vis. Lite grönaktig. Dessutom kliade han sig i skrevet som om han hade flatlöss. Men det allra märkligaste var att han hade sådana problem med att säga ordet "Gud". Han liksom stammade fram ordet och snörpte ihop det till "Gd" och spottade fram det. Jag kan inte påstå att jag känner mig mindre villrådig nu än innan jag stötte ihop med honom. Nu vet jag verkligen varken ut eller in men jag tror nog att det får bli en avsevärd omväg runt det där berget ifall jag går någonstans.

Människornas galenskap

Om det inte var för människorna så skulle den här tillvaron inte vara så dum. Det är som om samtliga varelser på planeten hade sin bestämda roll och plats och visste hur de skulle bete sig för att allt skulle bli bra. Men inte människorna. De vet inte hur de ska bete sig. De agerar som om de ville åstadkomma så mycket lidande som möjligt och de framhärdar i sin galenskap och vägrar erkänna att de gör fel. Detta gäller i princip alla människor utom jag själv.

Bergtagen

Berget har förlamat mig. Jag irrar runt hela dagarna i något slags töcken och samtalar med mig själv om sjöar, berg och dalar men jag kommer ingenstans. Värdfolket här börjar se oroliga ut. Antagligen är de bekymrade över mitt hälsotillstånd. Jag klandrar dem inte. I går kväll dansade jag ballongdansen på deras garageuppfart medan jag sjöng psaltarpsalmer på jiddish i falsett. De verkade inte uppskatta föreställningen.

Motsatser

Det är ett helvete att få tag i Nerikes Allehanda här i Armenien. Man får jaga runt i timmar varenda dag för att komma över ett exemplar som oftast är flera veckor gammalt i alla fall. För övrigt har jag kommit fram till att sjön Van inte är något annat än ett inverterat Ararat. Ja, man vill ju läsa dödsannonserna för katten. Den enda skillnaden mellan de tu är att Ararat går uppåt och Vansjön går nedåt. Och se ifall något mot all förmodan har inträffat i Hallsberg. Om något sticker upp så måste något annat sticka ned, annars skulle det uppstå obalans. Eller Lekeberg, eller Laxå. Det är som med den djupa eviga sorgen över det förlorade naturtillståndet. Om inte den sorgen fanns så skulle man aldrig kunna vara glad över att leva eller över att fåglarna fortfarande orkar kvittra. Man oroar sig över spikfabriken i Björnhammaren, tänk om det går som med den i Lerbäck! Eller det armeniska ögat som ständigt skådar ljuset och gör det möjligt att veta att mörkret finns. I morgon ska jag fara ned till Artashat för att skaffa en åsna.

Livet

Livet är ett träd som någon tomte har gått och huggit ner utan att först fråga mig. En dag går man en väg som man har gått en miljon gånger förut och så är jätteeken vid vägkanten plötsligt borta och kvar finns bara en av västra asiens fetaste stubbar. Får det gå till på det viset? Jag förlorar kraft av sådant. Kraften att gå upp på berget är som bortblåst. Nu vill jag mycket hellre ner i jorden eller vattnet. Jag vill söderut, till den stora sjön Van. Det är inte ett berg jag behöver, det är en sjö. Jag tror jag skiter i Ararat och börjar gå söderut. Jag ska bara dricka lite mer te först. För övrigt så finns det en Vansjö mellan Strängnäs och Eskilstuna också. Jag kunde ha gått dit istället, det hade blivit bra mycket närmare. Lite färre Armeniska kyrkoruiner bara, annars skit samma. Vad gör man med livet? Ränner hit och dit till ingen nytta. Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet! Och snuset börjar ta slut också. Ja fy fan vilket elände. Nä, jag måste skaffa en åsna.

Göran på berget Yakhchals topp

Jaha, nu har det kommit ett vykort från Göran. Han är framme. Han sitter på toppen och väntar på svar står det. Ja där lär han väl få sitta och vänta, herre satan anåda vilken dum jävel! Va fan tror han ska hända? Ska svaret komma som eldskrift på himlavalvet? Jävla plattfot! Nej det blir väl till att bege sig upp på berget Ararat om det ska bli någon rätsida på allting, jag tycker att det börjar mölja ihop både här och där. Folk är inte kloka nånstans. Saker och ting skulle må bra av att rätas ut och sträckas upp och skakas om och manglas en smula. Det blir till att packa konten och börja gå uppför berget och inte bara sitta här och dricka te dagarna i ända. Upp på Ararat och leta rätt på Noaks ark. Ja för tusan, iväg bara. Sjas!