Lampor som lyser

Vem är det som tänder alla lyktor som står och lyser hela nätterna igenom fast inte en levande själ är ute och kan dra nytta av dem. Så mycket ström det ska gå åt i onödan. Och vem i hela friden skulle vilja ut och ränna på nätterna. Då ska man ju sova. Klockan nio är det läggdags och därmed jämt. Då stänger man spjället och bösar ner sig i halmen. Ta bara alla lyktor som lyser i Pålsboda. Det finns inte ens ett spöke ute på nätterna där. Eller i Närkesberg. Eller Haddebo. Det är helt dött efter klockan sju på kvällen. Ja där är det rätt dött på dagarna också men det hör inte hit. Det är ett fasligt oskick det där att gå runt och tända överallt. Och ingen knapp finns det som man kan släcka med heller. Annars kunde man ju gå och släcka men det skulle bli ett jäkla springande förstås. Jag begriper inte hur de har totat ihop det där men galet är det, det är säkert. Riktigt uppåt väggarna är det.

Folk bara roar sig

Det är på tok för slappt allting nu för tiden. Inga konturer kvar alls. Folk är som tokiga. De ska bara roa sig jämt och samt. De super och slåss och skojar bort livet. Ryggradslösa amöbor är de. Helt odiciplinerade. De kan ta sig för med vad som helst. Rätt vad det är sätter de igång och dansar rumba. Nej, de har inte blivit uppfostrade ordentligt, det är hela saken. De har inte varit tvungna att kräla genom sumpmarker för att skaffa mat. Och stryk vet de ej vad det är för något. Bortskämda och lata är de som om de vore prinsar och prinsessor hela bunten. Pack! Bah!

Leende människor

Folk som glinar upp sig och gör sig till ska man aldrig lita på. Nej, ju trevligare de verkar vara utanpå desto ondskefullare är de i själva verket inuti. Det är säkert det. De finns i alla sorters sammanhang, dessa hycklare. Dessa vitmenade väggar och huggormars avföda. De finns överallt. De nästlar sig in till och med i kommunistpartiets centralkommité. Den värsta sortens lismande lögnare. De plågar djuren. Javisst. De smilar upp sig och pratar sig varma om djurens rätt och sedan går de hem och piskar katten. Jajamen. Nej, om man råkar på någon som ler eller säger något vänligt ord till en då är det dags att dra öronen åt sig, den saken är säker. Då går man in i stugan och reglar dörren.

Livet leker

Allt är så bra. Det kan inte bli bättre. Jag är så lycklig och livet känns lätt och ljust och långt. Snart kommer våren. Lyckan spirar. Jag har glömt vad ord som svårigheter, lidande och problem betyder. Vad var det nu igen de betydde? Jag minns inte. Ja Jisses vad bra det går. Jag har fått mat idag också. Och jag sov som en gris förra natten. Och drömde goda drömmar som vanligt. Ja, vad jag har det bra. Hahaha. Så bra allt är ordnat. Och Gafsan trallar runt utan sorger eller besvär. Här råder Tomtebolyckan.

Till Vendel

Jag skall bege mig till Vendel för att där söka efter livselixiret. Jag tänker att en sådan plats med sådana anor torde vara den rätta för slika efterforskningar. Måhända gamle Ottar har ett svar åt mig. Man kan åtminstone spörja. Jag får väl medtaga attiraljerna. Jag har länge samlat de rätta örterna. Trumma, knyte och trumpeten. Det skall nog gå att få liv i makterna. Om man bara väsnas ordentligt så. Och slagrutan att navigera med. Jo män. Jag skall gå vetenskapligt och metodiskt tillväga. Jag skall samla empiri att rationalisera. Därefter skall jag draga slutsatser åt öster och åt väster. Om jag misslyckas kanske jag slinker in hos Stefan ifall han är hemma och kontrollerar hans barskåp.

Livskraften

Vars i fridens dagar tog livskraften vägen? Den är som bortblåst. Man hasar fram som en orkeslös gubbe mellan kaffepannan och kökssoffan. Ingen livsgnista alls. Jag trodde att jag skulle klara mig själv över vintern. Men det går inget vidare. Finns det livskraft att tillgå på konservburk tro? Eller i flytande form. Livselixir. Som droppar. Hjälper det att slicka i sig dagg från bladen och de torkade grässtråna. Eller att beta gräset på marken som kreaturen gör. Det finns fortfarande grönt gräs ute i markerna. Kanske ska jag äta jord? Moder Njärd måste ändå kunna hjälpa mig. Äta snö. Tugga på istappar. Kanske börja sova naken under bar himmel. Gosa ner mig i dynghögen. Kan det hjälpa? Kan det ge mig livskraften åter?

Det är inte grant

Jaha. Det ska jävlas. Nu har man gått och dragit på sig en rejäl förkylning också. Det var ju en förbaskat tjusig julklapp. Man tackar ödmjukast. Fattas bara att man går och bryter huvet också.

Efter festen

När festen är förbi. Ja, när de flesta har gått hem och glöggen är urdrucken och det inte finns så mycket mer att lägga till debatten. Ja, när man är stinn av mat och dryck och har fått så mycket samkväm så att det räcker i flera veckor framöver. När man har fått sitt. När man har fått så det blir över. När man inte har något att fråga efter längre för att man är så nöjd. När man är övernöjd och inte kan bli nöjdare. När nöjd bara är förnamnet till vad man känner sig. När paketen är utdelade och öppnade och tackade för. När tomten har kommit och tackat för sig och gått. När till och med sillsalladen är slut. När man har fått sin konjak och sina chokladpraliner och det ena med det andra. Och Fuglesang redan vill upp i rymden igen. Ja, då går man hem och matar katten. Gonatt.

Den inre vespan

Jag har två vespor som jag har kört omkring med under större delen av mitt liv. En yttre vespa, en svart Piaggio, och en inre vespa av obestämt märke och kulört. Den yttre vespan står obrukbar i uthuset sedan många år tillbaka. Den inre vespan kör jag fortfarande omkring med ibland. Det är ofta problem med den inre vespan. Natten till idag gick styrstången plötsligt tvärt av. Styre och alltihop bara ramlade av. Den blev omöjligt att köra eftersom den inte gick att styra längre. Jag känner till en gubbe som kanske skulle kunna laga den men det är lite oklart. Ibland har jag hittat den inre vespan i skogen, i delar, plåtbitar som ligger och rostar bort. Ofta har den blivit stulen och jag har fått springa runt och leta efter den. Ofta har jag bara glömt bort var jag ställde den. När jag har hittat den så har det fattats någon väsentlig del av den. Eller den har varit trasig och bucklig. Ofta har det varit svårt att styra den, som nu då, när styret har ramlat av. Ofta har motorn varit så svag att den inte orkat bära mig framåt.

Barbro Svensson

Det är inte mycket med mig men katten är det inget fel på. Det är en honkatt som borde vara bortåt tjugofem år gammal. Svart som de sju dödssynderna upphöjda i sig själva. Hon är fetare än den fetaste sheriffen i Texas och blank och fin i pälsen. Den riktigt skiner. Lite flottig så där. Inga sjukdomar. Ingen mask. Men hon är argsint någonting så förvivlat. Rent folkilsken är hon. Hon bits. Ja, det är hon som bestämmer här hemma. Hon heter Barbro Svensson men jag brukar kalla henne för Lill-Babs. Fast då väser hon åt mig.

Det är mycket ogjort

Det är mycket som är ogjort. Saker och ting gör inte sig själva. Det är fler saker ogjorda än gjorda. De ogjorda sakerna grupperar sig i olika högar allteftersom tiden flyttar sig. Vissa saker byter hög. En del saker försvinner, andra kommer till. Men oftast så växer högarna. Särskilt en hög har blivit rysligt stor nu i dagarna. Julhögen. Det är paket som ska slås in. Det ska lagas mat och städas. Det ska stjälas julgran. Och så är det hygienen förstås. Det ska vaskas till jul. Och bytas kalsonger. Och renoveras både här och där uppå kroppen. Det är många ogjorda bestyr i den högen.

Skolavslutning

Då haver man överantvardat, eller kanske skulle man säga, överlevt, ännu en skolavslutning då. Men det var med nöd och näppe så otäckt var det. En farlig massa ungdomar och småungar och föräldrar och otäcka lärare var det. Det formligen myllrade av småkryp. Usch. Och julsånger till förbannelse. Och en präktig och käck stämning som kunde få vilken förhärdad nihilist som helst att drabbas av andnöd. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att låta bli att bli religiös så fort det drar ihop sig till jul. Jag tänker då rakt inte stå och sjunga helga natt med fuktiga ögon. Och jag vore tacksam om jag slapp höra någon annan idiot göra det också men se det är en övermaga förhoppning. Det gives inget förbarmande för julsångsallergiker denna tid på året. Det är bara att härda ut. Lida sig igenom julhelvetet. Dra ner tomteluvan långt över öronen och liksom kniiiiiiiipa.

Det guckar till sig ibland

Det kan lurva ihop. Snöra ihop sig. Vissa kvällar är särskit drabbade. Kvällar då det vill gröta till sig. Det vill murvla samman i en kläggboll och liksom mölja ihop sig i ett jolm. Kvalma till. Det är förskräckliga kvällar. Dessa kvällar vill man inte gärna vara med om. Men vad gör man? Man genomlider dem. Vad har man för val? Det är som med allt annat i denna jämmerdal varuti vi genomleva våra eländiga liv, det är bara att bita ihop och kavla upp ärmarna och lida sig själv utigenom allt. Mölja sig framåt. Kravla i gucket. Gröta sig igenom som kamelen genom nålsögat. Knöla sig förbi. Förbi vad då förnågot undrar du? Ja, det undrar jag också! Jag vet inte vad det är för något. Men det är jolmigt. Det där. Och ganska kvalmigt.

Åtminstone tiden går

Tiden går som en panna Jägarbrännvin, som orkesterledaren Artur Österwall utryckte saken en gång i världen. Jag tycker att den går på tok för fort. Det är som om allting rusar förbi och själv står man stilla på samma fläck, år efter år. Man kan tycka att inget särskilt händer och att tiden liksom går men att det inte betyder så vansinnigt mycket. Men ibland får man syn på något som får en att inse att allt har förändrats utom just ens eget inre. Och vid närmare eftertanke så inser man att till och med ens eget inre har utvecklats i någon jävla riktning som man alls inte har varit med och bestämt något om. Just precis allt förvandlas hela tiden. Och fort går det. Om jag fick bestämma så skulle ingenting någonsin ändra på sig ens det allra minsta. Jag blir så arg. Jag blir en tiger. Om jag kunde så skulle jag stanna tiden så att man hann med att tänka efter en smula innan man dör. Stanna universum bara några timmar. Stanna jorden en stund och sätta sig ned och tänka efter ordentligt. Ja. Tänka efter vad fan det är man håller på med egentligen. I det stora hela liksom. Skål!

Olyckliga människor

Olyckliga människor verkar det finnas så det räcker och blir över i detta eländets land. De är hopplösa. De har sådana där fuktiga ögon som liksom vädjar om medlidande. Bah! Det finns inget som kan göra dem glada. Man kan sjunga kupletter och steppa men det är bortkastat. Jag förstår inte att de bara skickade upp en i rymden. De kunde ha passat på och skicka iväg samtliga misslyckade stackare när de ändå höll på så vore man av med dem. De kunde placeras i olika omloppsbanor runt jorden som sateliter. Ha ha ha. Det skulle vara en syn för gudarna det. Det skulle bli fullt av eländiga jävlar som for kors och tvärs över himlavalvet. Ha ha ha. Solförmörkelse.
Ja, och så skulle de få lite perspektiv på saker och ting de där arma satarna. Lite vidgade vyer. Nya horisonter. Det skulle göra dem gott. Liva upp dem lite. Ja ut i rymden med dem bara. Schas. Seså. Iväg bara!

Lyckliga människor

Det är inte roligt med lyckliga människor. Det frestar på. Man har som inte riktigt den rätta kraften att stångas mot lyckan längre. Lyckliga människor gör ont i en. Det är som om man blir elak av dem. Det är bra mycket bättre att se någon stackare som är djupt olycklig. Då kan man tänka i sitt stilla sinne att riktigt så där eländig är jag åtminstone inte än. Människor som är unga, glada och framgångsrika borde förbjudas i lag. De borde åtminstone inte få gå lösa ute på gatorna och sprida lust omkring sig helt ohämmat. De borde hållas bakom lås och bom och förseglas med munkavle och läggas in i formalin för den framtida vetenskapen att studera.

Julen är riktigt otäck

Inte fan bryr jag mig om julen inte. Jag bryr mig inte om någonting egentligen. Men man är ju tvungen att anstränga sig lite. Ja, liksom av medmänskliga skäl. Och så får man ju ovett ifall man inte följer reglerna. Det blir ett jävla liv ifall man bara fortsätter som vanligt och inte bryr sig om att julpynta och bara dricker pilsner hela dagarna. Som man är van vid. Det är lugnast när allt är som vanligt. Det som är nytt eller annorlunda eller ovanligt, det är riktigt otäckt tycker jag. Julen skulle nog vara uthärdlig om den inföll en gång i veckan. Ja då skulle man hinna vänja sig vid den. Då skulle det vara som vanligt.

Biblioteket för glömda hemligheter

Det finns hemligheter i denna världen, det ska gudarna veta. Jösses förstår ni vad det finns i det fördolda. Uj uj uj! Alla bär på något. En del bär på stora lass, andra på ett litet uns. Men alla bär på något som är höljt i dunkel. Något som aldrig eller mycket sällan får komma fram i ljuset. De glömda hemligheterna är särskilt intressanta. Varje hemlighet har en eller flera bärare. Men om alla bärare av en hemlighet försvinner utan att föra kunskapen vidare då blir hemligheten glömd. Dessa glömda hemligheter blir bara fler och fler. Vad blir det av hemligheterna när de förlorar sina bärare? Någon borde samla ihop dem och arkivera dem i ett enormt bibliotek. Ett bibliotek som bara fortsätter att svälla genom årtusendena.

Det osägbara som liksom kliar

Det finns saker som skulle behöva sägas som aldrig blir sagda. Jodå. Både en och två saker finns det. Minsann. En del av de där sakerna är sådana till sin natur att det är svårt att få greppet om dem. De är liksom hala och slinker iväg innan man har hunnit rätta till tungan och gommen om dem. Det finns till och med saker som borde sägas som det inte går att säga därför att orden som skulle behövas för att säga dem saknas. Jodå. Det finns sådana saker som saknar ord, det gör det alldeles bestämt det. Flera stycken till och med. Jomän. Det är förfärligt när man har en sådan där sak och verkligen behöver säga den och så går det rakt inte att säga något. Det liksom kliar inuti tänderna. Man försöker men det blir som bäst bara ett litet gny. Och hur långt kommer man med ett sådant? Inte särdeles lång, det kan jag tala om.

Klipp dig och skaffa dig ett jobb

Gafsan säger att jag borde skärpa till mig lite. Att jag borde gå till frisören. Och räta på ryggen en smula. Kanske stå i givakt en stund. Sjunga kungssången i falsett medan jag gör femtio armhävningar. Bli lite diciplinerad helt enkelt och inte bara gå omkring och slå dank hela dagarna. Köpa nya kläder och marchera iväg till arbetsförmedlingen och söka mig ett jobb. Ja hon kan hitta på nästan vad som helst den där Gafsan. Käre tid. Man har ju knappt tid att gå och skita för det är ett sådant sjå. Det går i ett. Det är det ena med det andra som ska styras och ställas med. Jisses. Klippa mig. Nej det hinner jag då rakt inte.

Spriten

Vissa människor säger att man bör akta sig för spriten. Att spriten nästlar sig in i veka livet på en och tar makten över viljan. Att den letar sig in under huden på en och sedan blir rakt oregerlig. Att det gäller att hålla den på avstånd och vara vaksam. Att den är lynnig och att man aldrig kan lita på den. Att den är en giftorm. Och när den väl är på plats och har rotat sig så sätter den igång och styr och ställer. Den beordrar än det ena och än det andra. Då är det bara att lyda. Då är det för sent att streta emot. Då har man blivit ett fån. Ja jag vet inte om det är riktigt, det där. Kan det vara riktigt? Ja, de talar som om det vore fråga om fruntimren. Och jag undrar, spelar det någon roll över huvud taget vid min ålder? Ja, vare sig det gäller fruntimren eller spriten? Jo, det kan nog vara så att det finns krafter här i världen som är en övermäktiga. Men jag skiter i det där jag, nu ska jag ha en sup, det är ju söndagskväll.

Vattnet och annat

Det är mycket av allt möjligt nu. Särskilt av vattnet. Och då talar jag inte bara om västsverige. Det flödar över både här och där. Och det är inte bara vattnet det finns för mycket av. Nej minsann. Det är det mesta skulle jag vilja påstå. Det är för mycket av allt. Det flödar över på alla möjliga ställen. Jag vet inte riktigt vad det är som är på tok men något är det. Det är förskräckligt så dant det är. Hela förbaskade tillvaron hotar att rämna under trycket. Det är något som är uppdämt. Till sist så rinner det över. Jo män. Det får inte plats längre. Då spricker det. Jag har haft en jävla huvudvärk i flera dagar nu. Jag tror jag går och häller upp en pilsner. Måhända lindrar det en smula. Men det tror jag inte. Jag häller upp ändå. Håll käften. Ajj!

Tomte fälld i Skutskär

En tomtenisse gick i fällan i Skutskär under natten mot torsdagen. Det är den första tomten som fångats denna säsong men man räknar med en stegrad tomteaktivitet samt en allt ivrigare fångstverksamhet ända fram till jul. Det var en privat villaägare som lyckades fånga tomten med en av länsstyrelsens gratisfällor.
-Det var ett genidrag av myndigheterna att dela ut gratisfällor, säger den nöjde men anonyme tomtejägaren. Fällorna är tillverkade i Litauen och anses vara mycket effektiva. Dessvärre hotar de ta slut redan efter ett par dagars utdelning och någon ny beställning är inte aktuell enligt förre civiljägmästare Sven O. Hallman. Tillverkning och leverans av femhundra fällor tar cirka två månader i anspråk så det vore meningslöst att beställa fler fällor i dagsläget. När vi väl skulle få hem fällorna så är det snarare påsk än jul och då finns det väl inga tomtar kvar menar Sven O.

Tomtarna sprider sig i norra Uppland

En tomtenisse har varit synlig i Tobo i norra Uppland. Den tog sig under natten till tisdagen in i källaren till en villa för att där rumstrera om och ställa till allsköns oreda. Villaägare Leif Högström säger: "Ja, mycket har man varit med om men det här var det värsta". Nissen har av allt att döma varit ute efter syltburkar som står inlåsta i matkällaren men misslyckats med att ta sig in där. Skador förorsakade av tomtenissar, eller så kallade fultomtar, har de senaste vintrarna blivit ett allt större problem i Nerike, Västmanland och norra Uppland. Myndigheterna saknar kontroll över populationsökningen och den geografiska spridningen av denna mycket farliga parasit. Polisen i länet rekommenderar alla att låsa dörrar och fönster ordentligt och framför allt att inte ställa ut gröt på trappen. Utfordring resulterar i en allt mer ohämmad populationsökning. Man rekommenderar allmänheten att istället hjälpa till med begränsning av tillväxten. Tomtefällor finns att hämta kostnadsfritt på länsstyrelsens kontor. Det står en kontainer till vänster om receptionen, det är bara att ta därifrån.

Vägen till julbordet

Vi gick till julbordet i Margretetorp. Det var långt att gå. Vi blev trötta i fötterna, Gafsan och jag. Men vad gör man inte för fyra sorters ål, hemgjord leverkorv och lax på längden och tvären? Sillsalladen var det inget fel på, ej heller brunkålen. Ålalådan var magnifik! Men det var en jävla väg. Jag vet fortfarande inte om jag anser att det var värt besväret. Långt åt helskotta nere i Skåne. Jisses vad vi fick trava. Och vägen hem sedan. Uppförsbacke till normala breddgrader med dubbelt så mycket vikt att släpa på. Laxpatén låg som en fet klimp i magen. Nja. Till påsk får det nog bli ett utskänkningsställe på närmare håll tror jag. Till påsk går jag inte längre än till Småland.

En brylling i Glommersträsk

Jag har en brylling i Glommersträsk. Han är boxare. Ja, ingen vidare bra boxare, han har ännu inte vunnit en enda match, men han är envis. Det som ligger honom i fatet en smula är att han vägrar att slåss. Han är radikalpacifist. Han försöker tala motståndarna till rätta. Det går åt helvete varje gång. Han får på käften. Men han ger inte upp. Nej då. Han reser sig upp och fortsätter med sin övertalningskampanj. Jag har försökt få honom att börja med någon annan sport men icke, det är som att tala med väggen. Han säger att han kan tänka sig att sluta med boxningen när han har fått alla boxare att sluta boxas. Ja jisses. Det är en handlingskraftig karl.

Bonaden

Man skall ha en bonad på väggen vid juletid. Så säger traditionen och traditioner bör man hålla sig till. Jo män. Så jag knåpade ihop en snygg bonad med äkta korsstygn. Det tog sin lilla tid, det gjorde det, men det var det värt. Nu sitter den på väggen. Och inga jävla tomtar är det på den heller. Nej då. Bättre upp. Jag funderade ett tag på att det skulle stå ett bibelspråk på bonaden men jag kunde omöjligt finna på ett som passade. Ja vad fan, det går väl lika bra utan bibelspråk.

Töpjävlarna

Nu börjar det. Tomtehelvetet. Det är samma sak varje år. Men jag får en bestämd känsla av att det blir lite värre varje gång. Att tomtehelvetet liksom accelererar. Att julsångerna blir fler och låter lite värre och på högre volym än förra året. Och att allt det fula liksom blir ännu fulare och större. Man ryser ända in i märgen. Gamle dö-farsgubben brukade berätta en anekdot ifrån Kvedby i Runtuna socken i hjärtat av Södermanland. Det var en herre ifrån staden som kom ut på landsbygden runt juletid, det var på 20-talet. Herrn frågade några skitiga statarungar från grannlängan ifall tomten hade kommit och hälsat på varvid han fick till svar:
-Vadå? Vi har inte sett nåra jävla töpjävlar!
Det var rejäla barn det. Genuina och ofördärvade. Sprungna ur den sörmländska myllan. Ibland händer det att man känner sig stolt över sitt ursprung.

En brylling i Ruskträsk

Jag har en brylling i Ruskträsk också. Han är raggare. Jo, nog kan han supa och ljuga han också, men han spelar i en annan division än lappen. Det är som om man jämför en kroppkaka med blodpalten. Smakar gott och man blir mätt men det är ändå en bra bit kvar till himmelriket. Han är helt enkelt en smula alldaglig, min brylling i Ruskträsk. Lite småborgerlig så där. Men han har en fin bil. Citroën från tjugotalet. Originallack. Den är till salu föresten. Vinterdäck monterade. AC. ABS-bromsar. Digital Ebersprächer. Wurlitzer med Dolby och Subwoofer. Google Earth. ADHD-biltärningar med inbyggd infraröd belysning och Skype out. SM-airbags med instant release vibrator och knutpiska. HD-TV i baksätet med tjyvkopplad parabol. Askkopp. Allt blir ditt för en struntsumma.

Kärleken och döden

Gafsan och jag vi hava bestämt att vi skola gifta oss när vi når nittio års ålder. Man skall icke fara iväg i dylika delikata spörsmål. Man bör tillse att man haver tid att tänka dem grundligt utigenom. Vi hava till yttermera visso utsett en lämplig kyrka och en herde av den rätta ortodoxa konfessionen. Allt skall gå rätt och riktigt till. Det skall bli ett hej dundrande bröllop med säckpipor och spettekaka. Öl, vin och brännvin. Helstekta älgar och inkokt lax. En jättegryta med ostfondue varuti kanderade koltrastar skola simma omkring och bredvid denna en väl avpassad trampolin. Med allt detta iscensätta vi en tvekamp mellan de tu antagonister som hava oss alla såsom sitt slagfält. De tu som strida dag och natt på vår invärtes front. Nämligen, kärleken och döden. Amen.

En brylling i Bastuträsk

Jag har en brylling i Bastuträsk. Han är den största drinkaren och lögnaren i hela Lappland. Han sopar mattan med lapparna i Ryssland till och med. Ja, de brukar ha turneringar i Karasjokk och då kommer det storsupare och skrävlare från hela nordkalotten. De tävlar både i superi och lögnhalsighet. Han vinner bägge grenarna år efter år. Turneringen pågår i en månad direkt efter ripjakten. Jag skulle kunna berätta ett och annat om honom men det får räcka med detta. Hur han ser ut när han druckit mäsk, det kan ingen jäkel berätta.

Harald och Hilma

Harald är en karl som vet hur man håller ordning på saker och ting. Han är en riktig karlakarl. Han skrattar inte ofta men när han skrattar så blir det bullrigt. Han är inte glad i onödan men han vill ingen något ont. Och han håller god ordning på sitt hem. Fint hus. Klätt i eternit. Välstädat inomhus. Och trädgården hans är i perfekt ordning. Asfalt. Betong. Slätt och fint. Javisst. Inte en maskros någonstans. Och frun hans. Hilma. Säger inte ett knyst. Stör ingen. Lite gråblek kanske. Far runt och dammar hela tiden. Gör inte mycket väsen av sig. Ja, sanningen att säga så är det inte mycket med henne tycker jag. Hon verkar tunn på något vis. Genomskinlig. När hon går över golvet så hörs inte stegen. Jag undrar ibland i vilken bemärkelse man kan påstå att hon finns, om hon existerar över huvud taget. Jag vet inte.

Det är dåligt väder

Jag tycker att det är ganska dåligt väder ute. Vädret var bättre förr. Ja, för bara ett halvår sedan var det betydligt bättre väder. Solen sken varenda dag. Det var ljust ute långt in på kvällen. Varmt var det. Nu regnar det ju bara hela tiden. Och grått är det, och mörkt. Och kulet. Det är otäckt tycker jag. Och det är inte bara vädret som är dåligt. Nejdå. Skatten är för hög också. Man har ju inte råd att köpa mat längre. Och ingen pension har man. Inga inkomster alls att dra någon skatt ifrån. Fy hunna. Men det räcker inte med det. Det finns annat också som det är fel på. Det står inte rätt till någonstans längre. Till exempel kvinnfolket. De lyder ju inte längre. De ställer bara krav hit och dit. De ska bara ha, än det ena och än de andra, men de vägrar arbeta och de är så förbaskat olydiga. Det är ingen pli på dem alls längre. Det är rakt fördömt. Jag går och lägger mig.

Det är ett förbaskat gnällande om allting

Det är ett förbaskat gnäll nu för tiden. Alla gnäller om allt möjligt. Om skatten och om vädret. Det är inte annat tycker jag. Det är så tröttsamt så det är inte måttligt. Gnäll hit och gnäll dit. Jämmer och elände var man går och var man står. Det är ett oskick, detta eviga jämrande över allt och ingenting. Det gnälls på radion och i tidningen och på konsum. Nej, jag säger som gamle kung Oscar: Har ni inget roligare att komma med då kan ni lika gärna hålla käften, den saken är klar.

Järnvägars

Jag skulle ut på banvallen häromsistens och växla om. Jag hade gått och grunnat på den där växeln ett par dagar. Ja, jag bor ju i princip på en banvall. Jag hade fått för mig att jag skulle lägga om den där växeln. Den har legat orörd i åratal. Det kommer ju inga tåg här just. Ja ett och annat men det är inte ofta. Jag tänkte det skulle vara intressant att lägga om växeln. Kanske det skulle bli någon förändring. Det skulle kanske hända något annorlunda, något man inte är van vid. Så jag gick ut på banvallen och satte igång och dra i eländet. Det var lögn i helskotta. Växeln hade rostat fast och gick inte att rubba en millimeter. Den där växeln har legat i samma läge för länge. Saker och ting som blir för länge i samma läge tenderar att fastna och sedan blir det stört omöjligt att få bukt med dem. Detta gäller inte bara järnvägar. Det är samma sak med det mesta. Nej jag nämner inga namn, men så är det. Ja, det var bara att gå in i stugan igen och lyssna på väderrapporten.

Fel juice

Kenneth köper sin apelsinjuice på konsum. Den är kravmärkt och tillverkad av koncentrat. Han späder ut med kallvattnet. Det är fint vatten här. Det blir en god juice. Jaha. Ibland står det en halv tillbringare med juice i kylskåpet. Kvarlämnad. Liksom övergiven. Det har väl hänt att jag smakat en liten skvätt av den. Det kan ha hänt att jag druckit ur det sista i tillbringaren. Nåväl. Det har framkommit klagomål om att Kenneths juice ständigt och jämt är slut när han vill dricka ett glas. Jomän. Jag for iväg till affären och införskaffade tio paket prima juicekoncentrat av högsta dignitet. Jag tänkte att jag skulle göra rätt för mig. Kan någon tro att detta altruistiska företag föll i god jord? I helvete. Det var juice av fel snitt från fel affär och fastmer, utan kravmärket. Kenneth sade att den där juicen, den kunde jag dricka ur själv, den skulle han icke smaka av. Ja inte är det grant, det är det icke.

Tröttheten

Att man kan vara så förskräckligt trött hela tiden. Det är inte måttligt. Kan det vara någon bristsjukdom? Vitaminbrist? För lite mutta? Vad vet jag? Gafsan säger att jag borde motionera lite oftare, och då ser hon så där pilimarisk ut men jag förstår ingenting. Hon har åsikter den där Gafsan det är säkert det. Jag för min del tror ju att problemet ligger på ett högre plan. Eller lägre, kanske man borde säga. Långt nere i backen. Där ligger det och gror, problemet. Nere i underjorden. Labyrinter ska man igenom innan man kommer åt det. Ett förbaskat trasslande med garnnystan blir det minsann. Gudarna vet om man någonsin hittar upp i ljuset igen om man ger sig ner där.

Semester

Man skulle behöva lite semester. Det kostar att bara harva på dag efter dag. Ingen rast och ingen ro, bara fila bara gno. Det är jämt skägg från bittida till sent. Man skulle behöva en tids vila. En rejäl semester med grisfester och ballongdans och tyrolerhattar så det bara visslar om det. Och med nakendansöser från franska baletten nätterna igenom. Och ett supande som gränsar mot vansinnet. Exsesser i mat, dryck, knark och allehanda oarter av mänskligt, för att icke säga, djuriskt, beteende. Det är vad som skulle behövas. Lite semester kort sagt.

Att glömma det man skulle komma ihåg

Man glömmer så rysligt mycket. Man glömmer det mesta faktiskt. Det är fullt i huvudet sedan länge och ny information får helt enkelt inte plats. Man kan gå omkring med en känsla av att man har glömt något viktigt som man skulle komma ihåg att tänka på, något som skulle göras. Ibland kan man gå omkring i veckor och undra vad det var man inte fick glömma. Det är inte bara sådant som att fundera på huruvida man har stängt av spisen medan man låser ytterdörren på väg ut. Det är ju enkelt att lösa ett sådant broblem, då går man tillbaka in och tittar efter. Nej, det jag tänker på här är värre. Så rysligt vagt och dimmigt. En känsla av att något är i oordning. Ett förhållande i livet som borde rättas till, någon viktig sak som skulle åtgärdas. Ungefär som om man hade lösningen på mellanösternkonflikten nedskriven på en papperslapp och sedan hade råkat förlägga den där lappen.

Drömmarna

Jag var utomhus och det var folk överallt. Vi satt på en gräsmatta och jag var naken men kunde dölja mig med ett stycke tyg. Alla skulle gå in i en stor konsertsal. Jag skylde mig med tyget och gick in. Där var några barn i tioårsåldern. De frågade mig om Jerusalem och om Gud och hur man skulle leva. Så jag berättade om när jag for till Jerusalem och om hur man söker Gud och lever nära Gud i bönen. Jag försökte redogöra för allt som jag under mitt liv har kommit fram till och hur man kan leva på ett riktigt sätt. De där barnen var oerhört små och mycket allvarliga och strängt seriösa. Religiösa barn. Nej. Detta är ohållbart. Nu går jag och steker upp några isterband jag har haft i skåpet ett tag innan det blir mask i dem.