Anteckningarna

Mina anteckningar är försvunna. Jag måste ha tappat dem när jag grävde om dynghögen i natt. De låg i kavajfickan när jag gick ut på lagårdsbacken och i morse när jag skulle ta fram dem så var de borta. Det är rent ut sagt förbaskat alltsammans. Hur ska jag nu kunna få veta vilken religion jag har valt. Jag har glömt vad jag kom fram till. Allt står på pränt i anteckningsboken. Man kan ju inte bara ta en religioin ur högen. Det krävs eftertanke i sådana allvarliga spörsmål och min eftertanke ligger begravd i dyngan. Jämrars elände!

Nu vet jag

Slutligen har jag definitivt bestämt vilken tro jag framledes ämnar omfatta... Eh. Få se nu, vilken bestämde jag mig för, hoppsan, jag glömde vilken det var, ursäkta. Låt mig återkomma, jag måste gå tillbaka till mina anteckningar.

En brylling i Kramfors

Jag har en brylling i Kramfors som heter Robert Lind. Jag funderar på om jag ska ta och konvertera till honom i stället för till Amon-Ra. Ja, det är mest av praktiska själ som jag funderar i de banorna. Det var nämligen så att det kom förbi en arbetslös ikonmålare från Novgorod, en riktig trashank för övrigt, han kom medan Robert var på besök så jag bad honom att måla av Robert för en liten slant, ja, jag tänkte det kunde vara kul med ett porträtt och så är det trevligt att få hjälpa till lite också. Ja, och nu tänker jag att emedan jag redan har en ikon så vore det lägligt att kunna använda den på ett upphöjt sätt. Fast jag vet inte. Han är en sådan slarver den där Robert. Det kanske helt enkelt inte passar sig att skapa en kult omkring en regelrät klantskalle. Nej, det får nog vara.

Jag ångrade mig

Det får nog helt enkelt bli en solkult istället. Till exempel den egyptiska kulten av Amon-Ra eller den persiske Mithra eller något liknande. Eller kanske Zoroastrismen med sin eldmystik. Någonting gammalt och beprövat. En gedigen religion av det rätta virket. Kristendomen är för ny och modern för mig. Ett nymodigt påfund som är alltför trendigt för min smak. Jag behöver något mer ålderdomligt och genuint. Lite svårt att bestämma sig bara. Få se, låt mig tänka, vilken religion ska jag välja, hum hum hum...

Jag har konverterat

Jag vill härmed tillkännage att jag har konverterat från Manikeismen, som jag ansåg alltför vidlyftig, till den Arianska Kristna konfessionen som den utformats av Arius från Alexandria cirka 260-336. Denna konfession känns stabil och väl grundad. Dessvärre finns nästan inga urkunder kvar eftersom kyrkan utrotade så gott som all heretisk litteratur under ett tidigt stadium av sin utveckling. Det som fick mig att konvertera var min vurm för den store Wulfila, gotisk biskop från 300-talet. Dessutom är jag över hövan förtjust i det gotiska språket och ämnar snarast möjligt övergå till att enbart tala gotiska. Tills vidare kommer jag dock att fortsätta skriva dessa anteckningar på mitt modersmål.

Bakom förlåten

Efter att ha vandrat i tjugofem dagar och ivrigt studerat kyrkofäderna och samtliga heretiker under de nattliga timmarna haver jag dragit en och annan slutsats. Jomän. Både en och två slutsatser har det blivit med tiden. Jupp. Till exempel har jag beslutat mig för vilken konfession jag skall omfatta. Japp! Det får bli Manikeismen. Ja, det finns inga adepter i europa sedan ett och ett halvt tusen år tillbaks men det skiter jag fullständigt i. Manikeismen passar mig utmärkt. En lagom synkretistisk religion som innefattar det mesta som en man kan begära av livet. Enhet, mångfald, ljus, kärlek, vegetarisk kosthållning, allvar, mystik, ja, snart sagt allt finns med. Det är en religion som heter duga det. Jomän. Fy hunna vad bra den är. Jisses. Jodå, Jesus får vara med på ett hörn han också. Och Buddha. Och Zarathustra. Ingen diskriminering där inte. Nej då. Det mesta får liksom plats. Det är inte så dumt. Jag älskar vidlyftiga religioner. Hmm. Svulstiga och ymniga skall de vara. Mulliga och nästan lite lätt fetlagda, då är de som bäst.

Dagar som obemärkta smiter förbi

Det försvinner en hel del dagar och nätter utan att göra något väsen av sig. Dagar som liksom inte märks. Efteråt kan man stå och se tillbaka och fundera på vad det var som hände egentligen. Ingenting. Det hände ingenting, det bara passerade. Som tåget förbi en nedlagd station. Svisch, och sedan är det borta. Är det bortkastad tid? Eller är det nödvändig tid? Tid som fyller okända fack i tillvaron med en okänd mening. Vad vet vi om vad som sker inunder alltsammans. Bakom alltihop. Kanske händer det allra viktigaste i livet utan att vi har en susning om vad som försigår. Änglarna är där och rotar nere i källaren och uppe på vinden. Rumstrerar om och bygger och röjer. Och vi märker ingenting.

Snö

Att vandra är inte lätt. Nu när all snö har ramlat ner från himmelen så är det näst intill omöjligt. Man får pulsa och skotta sig fram genom terrängen som en mullvad som har förirrat sig in i fel årstid. Man får lust att sätta sig ner och ge upp. Sluta gå. Ta det lite lugnt ett par dagar. Gå in på ett konditori och beställa en fet räksmörgås och en kanna kaffe. Stanna kvar och bara beställa in mer kaffe och fler smörgåsar. Bli utslängd vid stängningsdags. Sitta kvar utanför dörren tills de öppnar igen, gå in och fortsätta fika. Hmm. Men jag går väl ett tag till jag. Får se om man kommer någonstans.

Vem är jag

Jag kommer från det osynliga och har inte uppkommit ur det synliga. Jag är skapad och icke varande. Jag tillhör Ohrmazd, inte Ahriman. Jag tillhör gudarna, inte Ahriman. Det goda tillhör jag, inte det onda. En människa är jag, inte en demon. Min härstamning och härkomst är från Gayomard. Min moder är Spandarmad, min fader är Ohrmazd. Min mänsklighet härrör från Mahre och Mahriyane.

Ljuset och elden

Vördnad för ljuset och elden är en av de viktigaste dygderna. Elden är helig, gudomlig och okränkbar. Eldkammaren är belagd med ett stengolv och täcks vanligen av en liten kupol som innehåller öppningar för luftutsläpp. För att förhindra att solstrålar faller på elden, något som är högst opassande, är dessa kupoler i sin tur oftast övertäckta så att kupolvalvet inte är synligt utifrån. Att utan uppsikt låta en eld brinna ut är en stor synd. Därför bör man undvika att blåsa ut ljus. När det gäller sakrala eldar är det särskilt allvarligt. Att utsläcka en sakral eld är inget mindre än en regelrätt religiös katastrof.

Ljusets fundamentala position

Ljuset är allt vi behöver. Ja, och så en sup någon gång ibland, sedan klarar vi oss. Ja, en bit fläsklägg och en karott med rotmos behövs ju också förstås. Men för övrigt, ljuset, ljuset är det väsentliga i vår tillvaro. Ja det skulle vara en back pilsner då, utan pilsner kommer man inte långt heller. Ljuset, pilsnern, fläskläggen och rotmoset samt den lille supen. Komplett! Mjae... tak över huvudet också. Det är bra att kunna gå in. Och så en järnspis och lite ved. Ja, ganska mycket ved ifall det är så här kallt ute. Och det är klart att en liten nätt livränta skulle man inte tacka nej till. Jo, det finns ett och annat som man behöver. Kvinnfolk. Det är svårt utan kvinnfolket.

Saker som behöver rättas till

Mitt morgonhumör är inte det allra ljusaste man kan tänka sig. Ej heller ser konflikten i mellanöstern särdeles ljus ut. Och situationen i Irak är nattsvart. Den globala uppvärmningen utgör fastmer heller icke någon direkt ljuspunkt. Den orättfärdiga ekonomiska världsordningen, samma sak där, det är mörkt i världen. Megabränderna i Australien lyser upp lite grann men till vilket pris? Dessa är några av de saker som står på min lista och som jag har ålagts att snarast möjligt rätta till. Hur jag skall gå till väga är dock än så länge höljt i dunkel. Jag rådbråkar de gamla texterna för att om möjligt finna ett sätt. Jag läser och jag läser men fotogenlampan förmår nätt och jämt lysa upp så att jag kan se texten.

Månen

Månen belyser till skillnad från solen de ting som annars är svåra att se. Hemlighetsfulla saker vars form och färg liksom är öppna för diskussion. Föremål som är tvivelaktiga blir synliga i månljuset. Hemligheter kan belysas. Outtalade önskningar blir tydliga och framträder ibland pinsamt klart. Hemliga begär, svartsjuka, hämdlystnad och liderlighet framträder som om det vore ljusan dag. Ändå är inte månljuset särskilt sanningsenligt. Det förvränger perspektivet och presenterar verkligheten på ett sätt som inte har så mycket med dagsljus och genomskinlighet att skaffa. Som tur är så lyser inte månen med sitt skoningslösa sken så ofta. Vi har möjlighet att smyga runt med svarta säckar på ryggen en ganska stor del av vår tid ifall nöden så kräver.

Solen

När tillvaron höljs i dunkel och fotogenlampornas flammande lågor är de enda ljuskällorna tillstädes, syns de alldagliga föremålen fortfarande ganska väl, men de viktigaste tingen förblir outskiljbara. Solens ljus är oumbärligt. Man kan tänka att det går ändå. Att man kan lysa upp sitt inre med fotogenlampan men ack, där misstager man sig. Saknar man solljuset en längre tid blir man en allt glåmigare varelse för att slutligen icke alls vara igänkännlig för sin inre syn. Man förlorar blicken för det väsentliga. Det finns inga substitut som kan hjälpa denna brist. Man behöver solljus för att se de tings väsen som man bör utforska. För att kunna skåda rakt igenom kroppar eller in i något föremåls kärna eller runt ett hörn. Inget annat ljus är gott nog härvidlag.

Sjukdomar och deras vikt

De allvarligaste sjukdomar som en vandringsman kan drabbas av är svårmodet, mjältsjukan och kärleken. Dessa sjukdomar är mycket tunga att bära. De äger en vikt som överträffar det mesta. Ja, de väger mer än hela Lerbäcks socken inklusive spikfabriken. Man orkar knappt lyfta dem, än mindre bära runt på dem såsom matsäcken. Man bliver liggande platt med näsan riktad mot gud fader, oförmögen att göra något alls. Det är med nöd och näppe man kan andas. De är tunga såsom döden.

Kärlekens olov

Kärleken är som en oändlig bottenlös sumpmark. Har man en gång klivit ner däri så är det stört omöjligt att ta sig loss igen. Man sitter fast. Den är som ett våtvarmt omslag som lägger sig över hela livet som en blöt filt. Den letar sig in i alla skrymslen och vrår av tillvaron och tar sig friheter. Den gör dig lycklig tvärt emot din uttryckliga önskan. Kärleken är besvärlig och odemokratisk. Den är en diktator. Den styr dig dit du inte vill gå. Den för dig till vatten där du finner ro. Du hade aldrig bett om vare sig vatten eller ro. Det är som förgjort!

Dåren och kärleken

Dåren vandrar runt i ofullgångna cirklar på jordens yta och kontemplerar kärleken utan att ha den minsta chans att någonsin förstå den. Han tänker så gott han kan med ett friskt mod och en oändlig enfald. Han är flitig och näst intill outtröttlig. Ibland tycker han sig vara nära en förståelse av kärlekens väsen för att i nästa stund se alltsammans slippa ur sina händer och bli till luft. Som en dröm man trodde man mindes men när man ska redogöra för den så finns inte ett enda ord att ta till. Bilderna blir till dimma. Orden uppstår aldrig. Därför vandrar han vidare, han blir aldrig färdig med sina funderingar.

Ljuset

Jesus sade, "Om de frågar er, 'Var kommer ni ifrån?', säg till dem, 'Vi kommer från ljuset, platsen där ljuset kom till av sig självt och etablerades och blev manifest.' Om de frågar er, 'Är det ni?' säg dem, 'Vi är ljusets barn, vi är den levande faderns utvalda.' Om de frågar er, 'Vad är faderns tecken i er?', säg dem, 'Det är rörelse och vila.'"
Thomasevangeliet vers 50

Mörkret

Det finns olika slags mörker som man kan vandra in i. Det vanligaste mörkret beror av en brist, nämligen bristen på ljuskällor såsom lampa eller sol. Detta mörker drabbar oss så ofta att vi knappt lägger märke till det. Sedan finns det mörker på grund av brist på seende. Om man till exempel stänger ögonlocken eller om man är blind så drabbas man av detta mörker. Sedan finns även ett positivt mörker. Det är den mörka solens mörker. Det är när solen kommer upp på himlen som vanligt på morgonen men istället för ljus så lyser det mörker ifrån den. Det mörkret är ofta mycket otäckt och svart men det kan variera en hel del beroeende på en rad omständigheter. När det är som svartast så är det värre än den mörkaste natten. Detta är det svåraste mörkret att vandra ut ur. Det går men man kan få hålla på ett tag.

Förblindningen

Vissa saker man möter medan man vandrar kan lysa så starkt att man inte ser ordentligt och det kan bli svårt att gå vidare på grund av detta. Exempel på bländande föremål är den nedåtgående solen, ett öppet utskänkningsställe, en snygg brallis, alternativt motorcykel, eller liknande. Om man finner sig själv förblindad bör man följa denna procedur i tre steg:

1. Vänd dig helt om och gal som ett Schweitziskt gökur i fem minuter.
2. Hoppa på stället fortfarande bortvänd från källan till förblindelsen.
3. Korsa dig. Vänd tillbaka, gör en kringgående rörelse förbi objektet och fortsätt vandringen sjungandes Internationalen i de övre registren och med pentatonisk tonskala applicerad efter behag.
Har man inte återfått synen efter denna kur är det bara att upprepa de tre stegen tills de biter.

Den bottenlösa sumpmarken

Det allra svåraste av de hinder man kan stöta på under en vandring är den oändliga och bottenlösa sumpmarken. Jag har forskat hos ökenfäderna och hos de gamla hermetikerna för att finna ett svar på frågan vad man bör göra ifall man kliver ner sig däri. Svaret jag har funnit är att då är det bara att stanna kvar och tillåta sig att sjunka allt djupare ner i träsket. Många av auktoriteterna är dock överens om att det är förståndigt att aldrig kliva ned i denna sumpmark utan vandra på ett betryggande avstånd i vida cirklar runt densamma. Även om lyckan står att finna där nere så verkar det som om sumpmarken har en något hämmande inverkan på rörelseförmågan.

Labyrinten

Haken med labyrinter är att man kan gå vilse i dem. I dessa fall är de ett otyg och ett vandrandets oart. Är man beskaffad med dåligt lokalsinne samt mediokert luktsinne så bör man undvika labyrinterna. I andra fall kan de leda en inåt mot mitten. Det kan vara fantastiskt givande att sitta i mitten av en labyrint och känna sig nöjd och upphöjd. Man bör medföra lite matsäck att förtära medan man kontemplerar sin egen förträfflighet där inne i mitten. Och gärna en halvpanna brännvin. Finnes andra människor i periferin som fortfarande irrar runt utan att lyckas ta sig in så kastar man gärna ett och annat glåpord omkring sig för att muntra upp dem lite. Okvädingsord såsom plattfot, blasthare, backstugusittare, fån, bonntölp samt jävla lyriker rekommenderas.

Hinder i vägen

Titt som ofta inträffar det förargliga att det kommer ett hinder i vägen där man vandrar. Då kan man antingen försöka ta sig över hindret eller försöka finna en väg runt detsamma. Vilket alternativ som är det lämpliga är avhängigt hindrets egenskaper såsom bredd, höjd, form, material, kvalitet och så vidare. Hinder kan grovt kategoriseras i fyra underarter nämligen; mindre olägenheter, förskräckliga föremål, riktigt elaka objekt samt svårdefinierbara kolosser. Till den första arten hör sådana saker som gärdesgårdar, bäckar, villastaket, taggtråd och dylikt. Här är den lämpligaste lösningen ofta att ta sig över hindret. Till kategori numero två, förskräckliga föremål, hör sjöar, villaområden, motorvägar, förkastningsbranter och dylikt. Här kan man i regel med viss ansträngning ta sig igenom eller över föremålet men ofta tjänar man på att leta sig runt. Den tredje kategorin, riktigt elaka objekt, rymmer sådant som hav, stockholm, bergskedjor, snöstormar samt älskarinnor. Hinder av denna art bör man ej försöka att ta sig förbi. Till den fjärde och allra värsta arten av hinder, svårdefinierbara kolosser, hör bland annat kronofogden, mjältsjuka och svårmod samt kärleken. Här finns inget att göra utom att ge upp.

Gränser

Det finns ett otal olika gränser och linjer och streck här i världen. Allt för många för att man ska orka hålla reda på dem. Det är lätt hänt att det blir oordning i huvudet. Det blir det ju ändå rätt vad det är. Vissa linjer bör man dock lägga på minnet så att man inte av misstag överskrider dem. Andra är det inte så noga med, till exempel nationsgränser eller gränsen för vad som är passande och annat sådant. Dem kan man strunta i och passera efter behag. Gränser som är riktigt känsliga för övertramp är till exempel integritetsgränser och olika gränser för utväxling av diverse personlighetsnära och kränkande okvädingsord. Här bör man förhålla sig oerhört restriktiv och inte fara iväg på ett tanklöst sätt. Sådana gränser kan kosta både liv och lem att överträda.

Att närma sig centrum

De flesta människor rör sig i cirklar runt det som borde vara deras mål. De går så att säga som katten runt het gröt. Detta är i värsta fall ett svagetstecken. Ett tecken på rädsla för det man åtrår och egentligen behöver, det som man, i bästa fall, är på väg mot. Samtidigt kan det vara så att cirkelrörelsen är nödvändig. Det kan vara omöjligt att gå rakt från periferi till kärna. Man kan behöva ta en sak i sänder, begrunda den sträcka man har lagt under sig innan man går vidare och närmar sig centrum. Strategin bör då vara att medelst cirkelrörelser långsamt snäva in mot kärnan för att slutligen nå målet och där stanna att dväljas.

Vandrandets dolda instinkter

När man vandrar väljer man hela tiden olika spår. Man väljer till exempel vilken sida om den gräsbeklädda mittremsan man ska gå på en skogsväg. Och ibland väljer man att byta sida utan att man direkt har klart för sig varför. Eller man väljer att gå till höger eller till vänster om ett hinder, till exempel en gran. På detta vis växlar man hela tiden spår. Byter sida och väljer olika vägar. Ofta vet man inte själv vad som avgör ens val. Det finns instinkter och drivkrafter i botten av en som man är ovetande om men som faktiskt styr ens steg i viss utsträckning. Detta är djuret i en. Det är bra att komma till klarhet om vad man har för ett djur i sig och vilka ens instinkter är.

Vägen och målet

Ska man aldrig få komma fram? Och, hur vet man när man är framme om man nu inte är helt klar över vart man ska? Hur får man reda på vilket mål man har om man nu är en smula förvirrad och knappt ens vet bu eller bä? Om man nu bara går omkring på måfå, liksom irrar runt planlöst, spelar det då någon roll i vilken riktning man rör sig? Då kan man väl när som helst vända och gå åt andra hållet, det kan ju lika gärna vara den korrekta riktningen? Finns det över huvud taget något mål, eller någon korrekt riktning? Vart ända in i helskotta är vi alla på väg egentligen? Jag menar, egentligen?

Följeslagaren

När jag förberedde mig inför min vandring så kom jag till ett hus där jag kunde välja en följeslagare. Där fanns ett lodjur och en varg. Jag valde lodjuret men inte alls utan tvekan eftersom jag är vansinnigt förtjust i vargar. Vargar och hundar tilltalar mig framför allt därför att de äger förmågan att vara så oändligt olyckliga. Denna dygd är i våra dagar starkt underskattad enligt min mening. Att verkligen få vara olycklig är det få förunnat. Om någon är ordentligt olycklig så kommer det genast en flock med ignoranter som ska ändra på sakernas tillstånd så fort som möjligt. Min egen största förtjänst är att jag är så vansinnigt olycklig och det är jag mycket lycklig över. En man bör vara stolt och nöjd över sin kolossala eländighet. Jag valde lodjuret eftersom jag är mycket närmare släkt med detta än med vargen. Sedan under marschen har jag gått omkring och sneglat på det där kräket och ofta har jag önskat att jag hade tagit vargen istället. Vargen hade jag kunnat gå omkring på vägarna och yla tillsammans med. Det skulle ha kunnat bli hur trevligt som helst. Det känns ensammare med ett kattdjur.

Samvetet och dygden

Samvetet är en institution som man bör taga väl vara på och odla uti sin trädgård. Likaså dygden. På denna punkt äro samtliga gamle auktorer helt eniga. Rätt hanterat bliver samvetet den bästa tänkbara av vänner, en blodsförbunden, en dryckesbroder. Den vanligaste missuppfattningen beträffande samvetet är att man tager för givet att dess utmätta storlek är den korrekta. Alls icke! Samvetet är elastiskt till sin natur. Det tål att tänjas och töjas i det oändliga. Man bör vara flitig och idog i detta arbete. Utvidgningen bör fortgå perpetuum. Haver man arbetat duktigt med sitt samvete under en längre tid skall man finna sig i stånd att däruti kunna placera snart sagt vad som helst. Fastmer skall man då finna att sjäva dygden icke längre utgör en börda. Emedan dygden kan definieras såsom förmågan att följa samvetets röst så bliver den härmed lika eterisk och flyktig som en sexa skåne på midsommarafton.

Ett hemligt sällskap

Under vandringen i går fick jag en strålande idé. Jag ska bilda ett hemligt sällskap. Jag kan inte berätta vad det ska heta för det är hemligt. Saken är faktiskt den att ingen någonsin kommer att få veta vad det heter. Av säkerhetsskäl. Inte ens jag ska få veta det. Det ska bli så in i norden hemligt att ingen medlem kommer att känna till identiteten hos någon annan medlem. Ja, det ska bli så förbaskat hemligt att medlemmarna själva inte kommer att få veta att de är medlemmar. Och ingen kommer någonsin att få se stadgarna. Stadgarna kommer aldrig att skrivas. Jag har ännu inte bestämt mig för om de ska få finnas i sinnevärlden eller om de endast ska få tänkas av någon, oklart vem. Inga sammanträden ska förekomma. Ej heller invigningscermonier eller några som helst ritualer. Allt ska förbli höljt i dunkel. Och vad beträffar syftet och målsättningen för sällskapet så kommer detta att förbli förborgat och helt okänt även för mig själv som stiftare utav orden ifråga. En lysande idé på min ära.

Uppåt eller nedåt

Under stundom händer det sig medan man är ute på vägarna att man liksom lyfter från sin kropp och höjer sig ett stycke ovanför marken medan man går. Andra gånger är det tvärt om så att man nästan sjunker ner i marken och blir extra tung. Konsten är att så långt det är möjligt hålla sig i nivå med jordytan så att man inte far iväg för långt uppåt eller nedåt. Detta är en mycket svår konst som man bör öva på dagligen om man har någon som helst ambition att bli en vandrandets mästare. Men jag har ett bra tjyvknep som hittills alltid har fungerat utmärkt. Är det så att jag är långt uppe bland trätopparna eller ett bra stycke nere i marken så kan jag alltid gå intill vägkanten och ställa mig att pissa. Då kommer jag garanterat tillbaka till rätt nivå innan det har skvalat färdigt.

Magus

En magus låter icke störa sig, antingen han nu är sysselsatt med begrundandet af andarnes karaktärer eller med iakttagelser på himlahvalfvet eller med framtvingandet af quinta essentia i sin degel. O, hvilka världsomfattande förhoppningar och högtidliga känslor måste icke ledsaga dessa forskningar! Guldet, som behärskar världen, faller här som en öfvermogen frukt från kunskapens träd i skötet på adepten! Och hvad är guldet med all den makt och all den njutning det förlänar mot väldet öfver himmelens och jordens och afgrundens andar, mot förmågan att med reningar, sigiller, karaktärer och besvärjningar nedkalla dessa änglar, som sväfva i de högre sfärerna, eller till lydnad tvinga dessa demoner, som uppfylla världsalltet! Och hvad är åter denna makt mot det rena himmelska vetandet i och för sig, till hvilket magien lämnar nyckeln, ett vetande, lika mycket öfverträffande änglarnes vishet, som sonens ställning i fadershuset öfverträffar tjänarens! Måhända är magiern just i detta ögonblick som allra mest fördjupad i sin verksamhet och blott en hårsmån aflägsen från uppenbarelsen af en ny bländande sanning!

Framåt eller bakåt

Tid efter annan stannar man upp och frågar sig, rör jag mig framåt eller går det bakåt. Man kan ha strävat och försökt och arbetat sig svettig bara för att slutligen ställas inför frågan, är detta till någon nytta eller är det rent av bortkastad möda? Det man egentligen frågar sig är om vägen man har slagit in på är den rätta eller om det är en väg som leder fel. Det kan hända att man lägger många timmar, ja dagar, veckor eller månader, för att inte säga år, på att åstadkomma något särskilt för att sedan upptäcka att allt slit, all strävan, allt detta arbete, var förgäves. Då blir man inte glad. Då är inte tid att steppa eller sjunga kupletter. Nej för bövelen. Då är tid att strö aska uppå sitt huvud och slita sönder sina kläder och sätta sig ned att sjunga klagovisor till den högste. Vad det nu ska tjäna till.

Svårbegripliga tecken

Vissa tecken som man stöter på under vandringarna på livets snåriga stigar är svåra att förstå. En del rent ut sagt obegripliga. Den sjätte dagens vandring förde mig till ett sådant tecken. Jag gjorde allt jag skulle. Gick en korrekt båge mot solens riktning. Jag följde alla regler till punkt och pricka. Ungefär mitt på dagen kom jag till ett tecken som jag inte förstod. Med gårdagens bortkastade väntan i färskt minne intalade jag mig att detta inte var så mycket att bry sig om så jag gick vidare. Men efteråt funderade jag på tecknet. Det måste ändå betyda någonting. Men vad? Nio lampor i en lodrät rad. Hum hum. Hur tolkas detta?

Styret är lagat

Jag har fått styret lagat och monterat på min inre vespa. Ja det var en del trassel och bråk om arvodet men det gick vägen till slut. Det är inte så lätt numera att få folk att jobba för en. De ska ha betalt de girigbukarna. Men nu går det att använda vespan igen. Härom natten var jag ute och körde. Det var inte helt lätt ska jag säga. Det fanns hinder i vägen. Det jävlades men det gick att ta sig fram.

Att rätt tolka tecknen

Under vandringen denna dag kom jag till ett viktigt tecken. Det gäller att rätt tolka de tecken som dyker upp i ens väg medan man är på vandring. Så tänkte jag, så jag stannade och väntade på vidare instruktioner. Dessa dök aldrig upp. Haver jag verkligen rätt tolkat tecknen, frågade jag mig. Jag stod kvar och hoppades att något skulle inträffa som kunde ge lite vägledning. I helvete heller. Med tiden blev det så mörkt att jag inte kunde läsa vad det stod på skylten. Då gav jag upp och gick vidare svärjandes eder och nedkallande förbannelse över jorden och dess innebyggare. Stå och frysa i onödan. Bortkastat. Det är väl förbaskat!

Vandringar

Den tredje dagen vandrade jag genom dödsskuggans dal. Medsols igen. Kallsvetten började bryta fram. Är det över huvud taget möjligt att utföra en motsols cirkel undrade jag i mitt stormiga sinne? Varken sol eller måne syntes till. Regn. Den fjärde dagen vandrade jag igen. Denna dag lyste solen in i huvudet och jag såg ingenting. Jag kom vilse gång på gång. Trots vedermödorna blev jag nöjd med vandringen mest på grund av att jag slutligen lyckades åstadkomma en motsols cirkel. Det enda som inträffade under dagen var att en gubbe åkte förbi på en flakmoppe och sade hej. Vad ska det betyda?

Skitgropen

Äntligen vet jag vad jag ska göra med dynghögen. Det finns bara ett sätt att hantera en sådan stinkande skithög. Gräva ner den. Jag gräver en jättelik grop och skyfflar ner hela högen däri. Sedan täcker jag över med ett stadigt lager jord. Det kommer inte att synas ett spår av dynghögen. Den kommer inte ens att lukta illa längre. Det kommer att vara som om jag inte ägde någon dynghög längre. Som om skiten inte fanns.

Fel cirkel

Denna dag gick jag käpprätt åt hälsingland. Jisses. Det var meningen att min vandring skulle utgöra en motsols cirkel. Icke. Det jävlades. Det blev en öppen båge med knorr. I medsols riktning dessutom. Jag kan inte föreställa mig den mängd av inre och yttre cirklar som nu måste slutas i olika riktningar och väderstreck för att gottgöra denna fadäs. Trots detta fick jag vissa saker uträttade. Jag hade föresatt mig att hämta silver men jag fick guld. Jag trodde att jag skulle förlora tyngd men jag vann vikt. Två fåglar förde mig till en plats där jag kunde knyta ihop ett band som har varit brustet sedan ganska länge. Jag mötte en varelse, möjligen mänsklig, som hälsade på mig. -God eftermiddag, sade den. Den passerade på min högra sida. Jag vill minnas att jag svarade med ett kvävt skrik i falsett. -Ajj!

Resa

En av de mest kända ökenfäderna i Egypten på 300-talet, den helige Sarapion Sindoniten, gjorde en gång en pilgrimsresa till Rom. Där fick han höra talas om en berömd eremit, en kvinna som levde i avskildhet i ett litet rum utan att någonsin gå ut. Sarapion ställde sig frågande till detta sätt att leva. Själv var han oftast på väg någonstans. Han sökte därför upp henne och frågade: "Varför sitter du här?" Hon svarade: "Jag sitter inte. Jag är på resa".

Vägvisare

När det är mörkt ute och man inte känner vägen som man skall gå då behövs det en vägvisare. Någon som går före med en lykta och visar vägen. Ibland klarar man sig med en karta och en kompass. Eller så tittar man på stjärnorna, månen och solen för att orientera sig. Ibland räcker det med en vägbeskrivning som man har hört och tagit till sig. Men någonting behöver man som visar var man skall gå. Och nästan alltid så går man åt pipsvängen trots alla goda råd och alla som står och pekar åt något håll. Ofta står det vägvisare utspridda lite överallt och pekar i olika riktningar så att man blir alldeles vimsig. För det mesta ger man upp och konstaterar att det ska fan anstränga sig i onödan. Jag stannar där jag är. Ingen idé att slita ut skolädret.

Gödselstacken

Jag har fått en lysande idé om vad jag ska ta mig till med gödselhögen. Allt är alldeles förfärligt hemligt men om jag lyckas tror jag att jag måhända kommer att gå till historien. Ja, den lokala historien åtminstone. Eller åtminstone här i byn i alla fall. Ja, eller inom familjen alldeles bestämt. Eller gå till historien och gå till historien. Det kan väl bli en liten anekdot eller liknande. Vad vet jag. Man kommer nog ändå att nämna det hela i någon bisats. Liksom i förbigående. Det är jag säker på. Eller jag vet inte riktigt.

Första dagens fotvandring

Jag gick medsols i en cirkel hela dagen. Jag mötte två levande varelser. Den första passerade på min vänstra sida, den andra till höger. Bägge var honor. Det var fullmåne och solen lyste lågt och rött över träden. Jag ställde saker till rätta denna första dag. Ordnade med ditt och datt. Jag skaffade kött och järn. Jag hämtade järnet på en plats och lämnade det till en trollkona där jag fick råd om hur jag bör hantera min dynghög. Jag fick veta att det finns flera dynghögar som ska flyttas och grävas igenom. Luckras upp och luftas. Det är mycket med det där. Mycket skyfflande. I morgon ska jag gå en liknande cirkel motsols. I natt skyfflar jag dynga.

Vandring

Jag har saker att uträtta. Det skulle behövas en längre tids fotvandring. Det är mycket som är ogjort. På flera olika platser. En del av dem långt iväg. Vissa saker bör rätas ut och andra saker skall krökas. Jag kan inte ha alla dessa saker ogjorda och samtidigt bara sitta på arslet och glo ut i rymden. Där finns det inget att se. En del saker kräver att någon tar itu med dem. Annars blir de elaka, sakerna. Som ormen blev i paradis en gång i tiden. Jag får nog bege mig iväg snart nog. Det kliar i fötterna. Jädrar vad de ska få trampa. Först ska jag gå sydväst över. Mot havet.

Dynghögen

Jag fick för mig efter kaffet i går kväll att jag skulle gå ut på lagårdsbacken och flytta på dynghögen. Ja. Den låg fel. Den där dynghögen har legat fel i åratal. Den har gnagt under kepsen på mig den där högen. Man skall taga väl vara på sin skit. Haver man nu en gång en dynghög så bör man den väl förvalta. Det duger inte med en felplacerad dynghög inte. Nej minsann. Det bästa vore väl att göra sig av med hela gödsellasset men man vet aldrig när den kan komma till pass. Och det är en ståtlig dynghög. Den pryder sin plats. Så tänkte jag i går kväll och sen gick jag ut och började skyffla. Jag var inte färdig förrän bortåt halv fem på morgonkvisten. När det hade blivit ljust ute gick jag för att inspektera mitt arbete och då varsnade jag att dynghögen ligger inte riktigt som den ska nu heller. Den skulle ligga lite mer åt hönshuset till. Och sedan behövde den byggas upp lite mer på höjden och inte vara så spridd. Det blir väl till att fortsätta skyffla skit några nätter till kan jag tro.