Jag går till Armenien

Inte fan hittade jag någon reparationslåda till cykeln inte. Lögn i helvete jag gjorde. Det är tajmefan omöjligt att hitta något där uppe på vinden. Nu har jag låst igen vindsdörrn och grävt ner nyckeln i dynghögen. Jag får gå till Armenien. Japp. Jag går. Jag ska bara packa ur cykelväskorna och stoppa ner det allra nödvändigaste i konten istället. Man kan inte släpa runt på för mycket när man ska gå så jädra långt. Snusburken och läsglasögona och lite annat, sen får det vara bra. Sedan är det bara att ge sig iväg. Det är ingenting att hålla på och trassla om inte, det är bara att gå. Jo män. Gå iväg bara, sydöstvart. Ja, jag lugnar mig väl till imorgon. Man kan inte bara raka iväg inte. Det måste vara sans och mått i allt man tar sig för. Folk ränner som galna råttor hit och dit så man undrar vart fan alla ska någonstans. Det vet de väl inte själva ens. Jävla stollar allihop. Jag ska gå till Armenien i alla fall, den saken är klar. Jag går imorgon bitti direkt efter kaffet.

Svennevad i Armenien

Svennevads socken i Närke gränsar till den Armeniska regionen Ararat. Detta är ett faktum, måhända inte helt geografiskt klarlagt men ändå, jag vet nog att det förhåller sig så. Jag har cyklat från Pålsboda till Artashat för att handla hirs och tobak många gånger. Jag förutsätter att det var någon gång på sjuttiotalet när jag som tonåring cyklade ärenden åt min mor. Det tog inte lång tid att cykla den sträckan, det var den naturligaste sak i världen, man cyklade till tätorterna Ararat eller Artashat om man behövde handla något. Ibland cyklade min mor eller far med mig. Riksväg 58 några mil, förbi Kvarntorpshögen och en bit till, så var man framme. Vi stannade ofta vid ett tehus i Stigtomta för att dricka te eller turkiskt kaffe och om farsgubben var med så rökte han frukttobak ur en vattenpipa och sedan cyklade vi vidare. Ibland stannade vi till i staden Ani för att besöka min mormor som var blind och levde ett stillsamt och en smula ensamt liv i den gamla kyrkan från Abughamirernas tid. Nästan inga bodde där längre. Området hette Solberga om jag inte minns fel. Alldeles intill Isaksdal och den gamla katedralen från niohundratalet ritad av arkitekten Trdat. Nu finns det inga Armenier kvar i Ani och mormor är död sedan länge.

Armenien

Jag missade tåget till Armenien. Ja vad fan, inte vaknade jag i tid heller. Nu har jag bestämt mig för att cykla dit istället. Jag ska bara ta igen mig en stund först. Samla mig en smula. Tänka igenom ett och annat. Flytta alla saker från den stora bruna resväskan till de bägge cykelväskorna i smärting. Snusburken är med. Det är bra. Mycket snus kommer att gå åt under den cykelturen, det är fullständigt solklart det. Planera ordentligt innan man sätter sig upp på sadelen. Jag tror det blir bäst att klä sig i tweed. Man vet aldrig vilken sorts väder det kan bli på en sådan resa. Kepsen med öronlappar ska på. Och farsgubbens gamla regnrock spänner jag fast på pakethållaren tillsammans med gummistövlarna med näverbottnar. Det ska vara ordentliga doningar när man ska cykla så långt. Jo tack. Cykelpumpen sitter på plats. Jag undrar var i helskotta jag har lagt den där lilla lådan med lagningsmateriel för cykeldäck? Måste nog upp på vinden och leta. Det är ett rent helvete att leta efter saker på vinden. Man hittar strängt taget aldrig det man söker efter. Det är i det närmaste lögn i helvete att hitta något där uppe. Jag begriper inte hur det har kunnat bli en sådan jävla oordning på vinden. Ja, inte är det jag som har ställt till det i alla fall, det är alldeles säkert det. Det måste helt enkelt vara något ferbaskat fruntimmer som har varit där och rört ikring i skiten någon gång i tiden. Det är nog den enda förklaringen det. Annars begriper jag inte alls hur det har gått till. Det är ett riktigt ferbannade jävla älende, det är vad det är det.

Till Armenien

Jag ska flytta till Armenien. Jo tack. Det här duger inte längre. Det blir till att packa ner snusförrådet och flytta iväg bara. Till Armenien. Jag tar tåget. Kliver på i Hallsberg i morgon eftermiddag och kommer fram till Jerevan vid pass lördag morgon om det går bra. Sedan blir det väl till att ta de lokala transportmedel som står till buds så man kommer fram dit man ska. Bortåt Ararat till. Tänkte bygga mig en stuga vid foten av bergets norra eller östra sida. Får väl se om det finns någon tomt ledig. Slanta upp. Sätta igång och timra. Kanske finns det arbetslösa hantverkare som går omkring och slår dank dagarna i ända som man kan anlita till en överkomlig penning. Man får väl dragga lite i tehusen i Artashat och se vad man kan hitta. Någon jävla dagdrivare hittar man väl som man kan piska på med farsgubbens outslitliga träkäpp.

Huru att formulera de yttersta av önskningar

Jag hafver funderat både en och två gånganom på huru att formulera en framgångsrik kontaktannons. Jag tänker uti dessa banorne:

Stor illaluktande och gräsligt argsint Hemul av låg kvalitet och något sämre moral önskar stifta bekantskap med mycket liten, timid, något kuvad, konservativ och strängt religiös honvarelse tillhörig den apostoliska armeniska kyrkan och av muminsläkt eller liknande för gemensamma besök på danspalats lite nu och då. Denna hona bör vara försedd med tvenne svulstiga hängpattar i storlekarna E, F eller värre och de må icke understiga en half meter i hänglängd vid upprätt stående. Vidare bör honan ifråga vara tjänstvillig och tillmötesgående på alla de tänkbara samt otänkbara vis och icke vinlägga sig om sitt eget bästa utan fastmer ävla till sin herres fördel vadhelst detta må anbelanga. Svar till "Mästare, vad som än kommer ut ur eder så vill jag genast förtära det".

Men jag känner mig en smula tveksam huruvida jag ska publicera detta. Måhända det kommer att missförstås. Vad vet jag, folk är så fientligt inställda och snarstuckna nu för tiden så det är något alldeles förfärligt.