Att gå upp på ett berg

En av mina grannar i Skogaholm, han heter Göran, berättade för ett par månader sedan att han skulle gå upp på ett berg för att försöka få svar på en särskild fråga. Vad det rörde sig om ville han rakt inte säga. Folk talar inte gärna om personliga angelägenheter i södra närke. Det finns tydliga gränser för vad som låter sig dryftas och icke. Därför kan man ana sig till ganska väl vad saken handlar om ifall någon är en smula tystlåten i något avseende. Problemet var att eftersom han bor i närke så fanns det inget berg att gå upp på. Kvarntorpshögen dög inte åt honom. Det är ju inte ett riktigt berg utan en sophög som osar svavel. Kilsbergen dög inte heller. Där saknas en distinkt och tydlig topp att gå upp på. För övrigt skulle det aldrig falla honom in att resa norr om Viby. Nåväl, han bestämde sig för att fara till berget Yakhchal i norra Persien ganska nära Kaspiska havet för att bestiga detta berg och få svar på sin fråga. Hur han kom fram till det vet gudarna och han själv allena. Han for iväg med fembussen mot Finspång i början av april och sedan har jag inte sett röken av honom och inte hört något heller. Fan vet var han är nu. Kärringen hans har redan börjat med nätdejting, så sägs det åtminstone på byn.

Döden

Dödens njutningar sägs vara långt vackrare och ljuvligare än någonsin livets. Den lockar med vin, bröd och oliver som om det inte vore nog med livet och alla dess safter och substanser. Charon ror sin färja över Arbogaåns svarta vatten och han blir solbränd där han står på däck men inser knappast att nu har man byggt en bro över till andra sidan och att hans möda är fåfäng. En och annan engelsman tror inte på broar men missar ändå färjan. Man har bråttom vart man än ska. Ingen stannar längre mitt på Bifrost för att vänta in sin Daena. Över huvud taget saknar man tidsuppfattning och tror att tiden inlåter sig på förhandlingar. För att verkligen njuta av vinet, brödet och oliverna krävs det oändligt med tid.

Närke Igdir

Det var en svår vandring från södra närke till Ararat. Den gav mig förutom skoskav, nackspärr och snuva även en rejäl släng av mjältsjuka som jag aldrig tidigare har känt av. Jag tror att det har med klimatet och höjden över havet att göra. Det är som om en oändlig ofattbar sorg har tagit mig i besittning och gör sig hemmastadd för att aldrig mer lämna min organism utan fastmer slå sig till ro och växa sig allt starkare och blomma ut och aldrig riktigt dö. Man kan undra vart detta ska leda. Vilket land är det jag har kommit till?

Olivkärnor i jorden

Så här står det i Nerikes Allehanda idag: Sju engelsmän försökte ta en så kallad springnota från restaurang Ågården i Arboga på fredagskvällen. Ägaren springer efter och hinner ikapp dem på väg mot Krakaborgs camping, cirka 1,5 kilometer därifrån. När sällskapet kommer till bron över ån vid gamla kyrkogården (cirka halvvägs) kastar sig en av gärningsmännen i ån och simmar över till andra sidan. Han grips dock där av polis. Notan var på 1.200:-.

Jag inser att jorden i Närke aldrig har befruktats med kärnor från oliver eller vattnats av vitt fruktigt vin och jag undrar; varför kastar sig en av engelsmännen i ån istället för att springa över bron? Och står det alltid en polisman och lurar i buskarna vid bron över arbogaån och liksom väntar på att det ska komma en massa springnotande engelsmän? Vidare undrar jag, reflekterar denne konstapel över ifall trädet han står och smyger under är ett olivträd eller en helt vanlig gammal pil? Restaurang Ågården är för övrigt ett präktigt etablissement. Vad jag kan dra mig till minnes så serverar man där oliver av god kvalitet, strama och fasta i köttet som små feta gröna oskulder. Servicen hålls på en lätt uppknäppt men korrekt nivå. Man har sagt mig att ägarna är grekiskortodoxa gammalkalendariker och att de har en liten olivodling på innergården för husbehov. Jag har själv aldrig provat att ta en springnota därifrån men jag inser att det bör jag göra, det är en sådan sak som man inte vill ha ogord när man ligger på kistbottnen och grubblar över vad man har åstadkommit i det liv som just är över. Gröna oliver lämpar sig för förtäring på en kistbotten, särskilt om man kan skölja ned dem med en flaska Casal di Serra. Kombinationen är strängt taget oslagbar. Olivernas oskuldsfylliga kärvhet och vinets fruktigt vita potens genererar en stel kropp som trancenderar det lik man är där på botten av kistan. Den yttersta njutningen är beständig till sin natur och den finns kvar i full styrka medan man gör sig bekant med dödens köksträdgårdar och olivlundar.

Hem

Efter att ha tillbringat några dagar här i det gamla Armeniska kärnlandets norra del, visserligen bara i en obetydlig håla vid namn Aralik vid Ararats nordöstra sida, så slår det mig att det är hemåt jag har vandrat hela tiden. Inte bort. Och jag har vandrat mot både födelse och död. Jag föreställer mig att jag kommer att dö uppe på berget. Vete fan om jag vågar klättra upp på det. Dö vill jag ju inte. Döden är till för att bekämpas. Jag kan med nöd och näppe acceptera att jag har blivit född. Döden accepterar jag aldrig. Varje eftermiddag sitter jag i ett tehus och glor ut genom fönstret upp mot berget och funderar på varför jag har kommit hit. Är detta hemma?

Nackspärr i Björkvik

Vandringen mellan Strångsjö och Björkvik gav mig nackspärr eftersom jag hela tiden gick med huvudet vridet 45 grader åt höger, det vill säga söderut, för att kunna beskåda den mäktiga Ararats snöklädda topp. Skogen är borta, det är kargt och bergigt och det blåser utav bara helvete. Jag passerade flera turkiska byar längs vägen, bland andra Aktaş och Kıraçbağı. Ett snålt och kargt landskap bestående av sten, sten, mera sten och ännu mera sten. Ständigt tittar jag åt söder på berget. Jag har fått låna en liten sportstuga av en pensionerad bilhandlare här i Björkvik. Den ligger fint vid Yngarens strand alldeles intill en gammal Armenisk kyrkoruin. Genom sovrumsfönstret kan jag se ut över Yngarens klarblåa vatten och från köksfönstret skådar jag berget Ararats nordsluttning. Bilhandlarn ska ta mig med i ekan i morgon bitti och fara över sjön till Yukaricamurlu för att hälsa på en av sina bortgifta döttrar och prata lite skit. Därifrån ämnar jag återuppta min vandring söderut mot Aralık.

Ararat

Idag tyckte jag att berget Ararat skymtade bortom grantopparna söder över. Flera gånger när man kom upp lite i markerna och skogen öppnade sig en smula. Den västra toppen måste det vara. Fast i staden Karakoyunlu som jag passerade vid middagstid sade man att berget jag såg hette Adri Dadi men vad vet jag, de talade turkiska så jag begrep inte mycket. Nåväl, jag nådde fram till Strångsjö innan det blev kväller.

Tröstlöst

Det är rätt motigt. Och jävligt. Inte går det lätt det som ska göras inte. Det stretar emot. Kärvar och gnisslar. Jag tycker inte jag kommer någon vart just. Det är bara besvärligt alltihop men ger liksom ingen utdelning. Jag går och går och svettas och fryser och är hungrig och törstig och va fan har jag för det? Inte ett jävla dugg! Det är alldeles säkert det! Jag kom till Hävla den här dagen. Det verkar vara ett jävla ställe.

Österut

Mera skog. Det kyl på nu också. Inte lika varmt längre. Tänk att det aldrig ska bli vår. Vad är det för fel? Det är höst hela vintern och sedan när det borde bli vår då blir det vinter istället. Det är tajmefan ingen ordning längre. Det är borgarnas fel alltihop! Alldeles säkert är det det! Jag tog mig till Regna idag. Jag är trött någonting så förbannat. Skulle behöva en sup men det är väl lögn i helvitte att få tag i här i skogen. Men det finns härbärge här. Fint ställe. Man tackar.

Lite närmare Armenien

Skog! Gran tall och en och annan björkslana. Det var allt. Jo, och Hjärtasjön var ju grann att skåda som vanligt. Jag klagar inte. Och Haddebo är ju stiligt med sin nyuppförda disponentvilla. Det var länge sedan jag gick den här vägen. Långt var det också, det riktigt svider under trampdynorna. En dryg dagsmarsch var det allt. Gryt är en liten trevlig ort att vandra in i medan man kontemplerar berget Ararats bägge toppar. Det händer inte mycket i Gryt numera men det har funnits stångjärnshammare och koppargruva och all möjlig verksamhet här. Nu gror det igen precis som överallt utom i Stockholm men det bor fortfarande kvar några envetna jävlar som vägrar ge sig.

Välja väderstreck

Jag har tagit ut kompassriktningen från Ämta till Aralik och kan konstatera att det blir till att gå i riktning ost-sydost. Nu funderar jag på om jag ska gå åt Svennevad först och sedan följa Sotterns södra strand och vidare via Breven och bort åt Högsjö och Hävla eller om jag ska gå rakt sydvart mot Närkesberg, Haddebo, Gryt och bort åt Grytgöl. Jag har ingen lust att gå åt Svennevad till. Nej, jag tänker inte berätta varför, det bara är så och därmed jämt. Jag går inte till Svennevad. Jag går åt Närkesberg även om det blir lite fel riktning. Förresten så kan ingen människa lita till kartorna. Det finns nog både ett och annat som inte får plats på dessa grovt tillyxade uppskattningar och gissningar, en och annan detalj i det krökta rummet, en och annan riktning som inte låter beskriva sig på ett papper. Ja då. Kartor är säkert till stor hjälp för de fåvitska men jag misstänker att de alls inte kan beskriva platsernas verkliga beskaffenhet. Platsenas inre arkitektur. Där går kartorna och jordglobarna bet så det riktigt sjunger om det, det är alldeles säkert det.