Sömnen

Sömnen är en rysligt fin gammal institution. Det finnes icke mycket annat att stå efter numera. Sömnen och drömmarna som finnes däruti. Man borde sova bort åtminstone ett par, tre månader av vinterhalvåret. Det skulle ingalunda utgöra någon förlust. Det är inte mycket man går miste om så här års. Det är som om det inre livet kan vara långt mer intressant än det yttre. Det yttre livet grånar medan det inre livet bara fortsätter att blomstra hur gammal och trött man än blir och hur dystert allting än ter sig här ute.

Gå vidare

Alla människor är på väg någonstans. Hela tiden. Det finns inte en människa som sitter still. De är så rastlösa. Är det bara jag som har insett att det är lönlöst att röra på sig? Att det inte finns något att stå efter bortigenom? Och allt prat om personlig utveckling och att gå vidare i livet. Vidare? Vadå gå vidare? Är det så förskräckligt odrägligt där du är nu då? Sådant nys! Sitt still och låt bli att utvecklas i fem minuter så kanske man hinner byta några ord med dig tokiga människa. Jag förstår inte. Människorna är inte som folk längre.

En ny cykel

Gafsan kom gående på rälsen med en ny cykel åt mig. Hon anser att det är galet att inte kunna ta sig någonstans. Hon säger att jag isolerar mig och att det är dumt av mig. Hon har synpunkter på allt möjligt som hon inte har med att göra, hon Gafsan. Men de är ju en gång sådana, fruntimren. De lägger sig i allting. Hon säger att jag behöver en cykel nu när bilen inte startar och att det var dumt av mig att sälja Kenneths cykel och att jag borde ge den här nya cykeln till Kenneth och hoppas att jag får låna den av honom ifall jag behöver cykla någonstans. Det är en riktigt fin cykel hon kom med. Inte ger jag bort cykeln inte. Jag är glad för cykeln. Jomän. Och inte fan lånar jag ut den till Kenneth inte. Det får vara någon måtta på filantropin. Jag ska skaffa ett bra lås till cykeln, det är vad jag ska göra.

Det är bäst att stanna inne

Det är inte värt man går ut mera. Det är för mycket elände ute i världen. Säkrast att stanna inne. Det är bara krig och otäckheter överallt. Nej, jag stannar inne. Vart man vänder sig där ute så är det jävelskap. Jag öppnar inte dörrn mer. Jo, för att släppa ut katten. Men jag går ingenstans. Det är för otäckt där ute. Det får bli som det blir men jag ska vara kvar här. Jag kan få maten hemkörd. Det ordnar sig. Det finns folk som springer livet ur sig för nästan ingenting, tack och lov. Tokjävlar. Och spriten gör jag själv. Och skittunnan kommer de och hämtar. Det är bara att ringa. Och jag kan nog få grannen att gå hit med tidningen om jag ställer ut en sup på bron. Vad fan ska man ut och göra för övrigt? Det finns väl ingen anledning att gå ut över huvud taget.

Man ska inte fara iväg

Det är lätt att fara iväg. Göra obetänkta saker. Jag vill inte nämna något exempel men jag säger bara att man bör akta sig för att låta det fara iväg. Till exempel kan det hampa sig så illa att man står där och har förköpt sig. Att penningarna är slut. Då man har farit iväg och handlat någonting som var för stort. Det kan fara iväg på flera sätt. Särskilt när det gäller fruntimmer bör man vara på sin vakt så att det inte far iväg. Man bör tänka både en och två gånger så att man inte gör något överilat. Det är väldigt lätt hänt när det gäller kjoltyg. Att det bär iväg i alla möjliga riktningar. Och alldeles för fort. Det kan bära iväg så illa att man tappar sitt väderstreck. Då har det gått alldeles på tok. Då blir det svårt att orientera sig. Då är man vilse.

Fritid

Det ringde en människa från Stockholm härom sistens och ställde en massa frågor. Han höll på med någon marknadsundersökning av något slag. Han frågade vad jag hade för fritidsintressen. Inga, svarade jag. Då frågade han vad jag gjorde på min fritid. Vadå fritid, jag har ingen fritid, svarade jag. Jamen vad gör du när du har arbetat klart för dagen, frågade han. Vadå arbetat, jag arbetar inte, svarade jag. Har du ingen hobby ändå, frågade han. Ja, inte samlar jag på skatbon i alla fall, sade jag. Jamen du måste väl ändå göra något på dagarna och om kvällarna, sade han. Nej, svarade jag, ingenting. Så höll han på och ville liksom inte ge sig. Han frågade vad jag gör efter att jag har ätit min frukost på morgonen. Jag äter ingen frukost på morgonen, sade jag. Men vad gör du när du har gått upp då, frågade han. Jag går inte upp, sade jag. Men vad lever du av då, frågade han. Vadå lever, undrade jag, vem har sagt att jag lever? Det vet väl inte du någonting om din förbannade plattfot!

Man behöver något att luta sig mot

En människa behöver något att luta sig mot i tillvaron. Något att stödja sig mot. Något fast och väl förankrat som håller för alla de påfrestningar som själva livet utsätter en för. Somliga människor stödjer sig mot den heliga skriften. Vissa vända sig direkt till den allsmäktige i tillbedjan och förbön. Andra har en fast punkt i en trofast hund. Många människor lutar sig mot ett stabilt äktenskap. Och på så vis vinna de trygghet i tillvaron. Själv brukar jag gå vägen nedåt sjön och luta mig mot en telefonstolpe som står där nere. Det är en bra stolpe, frisk i virket. Stadig och rät. Där kan jag stå hela dagar ibland när det behövs. Som längst stog jag två och ett halvt dygn i sträck. Det var för ett par år sedan när jag hade fått besked om kvarskatten.

Alltid är det något jävelskap

Det är alltid någon hake med allting. Det finnes icke ett ting på denna jorden som är okomplicerad och problemfri. Allt ska jävlas. Om man haver en god idé om något ting eller något förhållande som man vill ändra på eller någon gärning man vill utföra så kan man vara säker på att det ska krångla på det ena eller andra viset. Detta är skrivet i naturens egen lag. Om man för exempel tänker att man ska gå och hämta tidningan i brevlådan. En tämligen okomplicerad handling som borde vara genomförbar kan man tycka. Ja, då kan man ge sig kattan uppå att tidningan inte har kommit än eller att det är Söndag så att den inte kommer alls eller något liknande. Eller om man ska laga cykeln eller renovera fönstren uppå huset, ja då kommer man snart att bli varse att man saknar något verktyg eller något materiel som gör att det blir omöjligt att genomföra. Och så där håller det på. Alla goda ideér och föresatser, de skola förskita sig.

Herr Vlads besök

Herr Vlad var på besök. Rasande trevlig karl Herr Vlad. Mycket effektiv. Måhända en smula prosaisk. Han kom i en Messerschmidt, parkerade på bakgården och gick in köksvägen utan att knacka. Sedan presenterade han sig i falsett med en lätt bugning utan att ta av hatten varvid han smällde ihop klackarna, korkade upp en flaska vodka och började förhandla om priset på bildäck med hjälp av det vitryska teckenspråket, ja, han har vissa talsvårigheter Herr Vlad. Efter ett antal supar var vi överens om ett pris, han köpte 367 fälgar med utslitna däck, svepte den sista vodkan, betalade med en bunt gamla rubelsedlar, slängde in däcken i skuffen och for iväg. Jag hann aldrig spela den Kazakiska nationalhymnen för honom på min trattgramofon.

Gottlieb och skatbona

Min gamle kollega från det militära, Gottlieb, ja han var kapten i infanteriet, han har börjat samla på skatbon. Jag frågade honom varför. Han hade inget annat för sig sade han. Något ska man väl syssla med. Måste slå ihjäl tiden med något. Kan inte bara spela bingo hela dagarna, sade han, det blir så långtråkigt. Man måste skaffa sig ett intresse sade han. En hobby. Alla behöver något att syssla med som fördriver tristessen. Något som upptar tankarna och får dagarna att gå sade han. Jamen varför just skatbon undrade jag. Ja det visste han inte. Va ska han med en massa skatbon till? Då vore det väl bättre om han kom hit och hjälpte till att röja upp i trädgårn. Gjorde lite nytta. Inte bara gick omkring och drog benen efter sig hela dagarna. Han är så ferbannat lat den där Gottlieb. Han är rent ut sagt totalt hopplös. Man kan bli riktigt arg på honom. Och envis till tusen. Det är stört omöjligt att ändra på honom. Jag blir så arg. Skatbon?

Man hinner icke med

Det finnes icke planer i världen att hinna med. De springer för fort. Fruntimrena. Gafsan par example är begåvad icke med två ben. Nej. Springstickor är vad hon har. Man ser dem icke. De äro såsom trumpinnarna. Undra på att man haver slutat upp att jaga efter fruntimmer. Det är såsom att jaga efter vinden det. Man undrar varför det är så brått. Kunna man icke i maklig lunk färdas dit man ska utan brådska? Vadan detta uppdrivna tempo? Vart är alla fruntimmer på väg med sådan fart? Jag blir så trött när jag tänker på detta. Jag tror att det är hög tid för en middagslur.

Biljäveln vägrar starta

Jaha. Det ska jävlas. Det kunde man ha räknat ut med arselet. Automobilen vill inte starta. Den spann som en katt hela vägen hem från bilhandlarn. Men nu är han tyst. Tyst som en död mus. Man haver blivit lurad igen. Och jag som just har försålt Kenneths cykel. Hur skall jag nu taga mig till bolaget? Ja det blir till att gå förstås. Men då har de stängt när jag kommer fram. Man får sitta och torka ut hela helgen. Man bliver ett fnöske innan måndag morgon.

Endera dagen

En vacker dag ska jag ta itu med ett och annat. Jo det ska jag. Minsann. Det står inte på förrän det blir dags. Jajamen. Jag ska gå till botten med det mesta. Jo. Sen ska det vara ordning på saker och ting och inte som det har varit hittills. Jo män. Rätt vad det är så sätter jag fart. Det ska jag minsann bli karl för. Här ska inte gås omkring och hasas mera inte. Nej, det ska bli slut med omkringhasandet. Här ska det till reformer ska jag säga. Jo tack. Ordentliga reformationer på löpande band ska det bli. Jajamensan. Det gamla ska dö och något nytt ska komma. Jupp. En ny tid och en ny människa skall danas. Det ska bli nytt ljud i cymbalerna. Jo jag tackar jag. Det ska städas upp och göras rent. Det ska fejas och prydas så det är inte klokt åt det. Och så tänker jag försöka dra ner lite på snuskonsumtionen också men det vet jag alls inte om det går. Verkligen inte.

Det gror igen

Inte orkar man hålla på och städa huset i tid och otid inte. Man har inte kraften längre att hålla skiten borta. Först blir det bös i hörndena. Sedan blir det bös lite överallt. Sedan gror det igen. Böset fastnar liksom. Sedan blir det stört omöjligt att få rent. Man kan gno i det oändliga men det hjälper inte. Det sitter fast. Det blir som gråberget. Sedan lär man sig att leva med skiten. Man blir ett med den. Den blir ens vän. En trogen vän som alltid står fast vid ens sida och aldrig viker en tum vad som än må hända. Man får vara glad för att det finns något i tillvaron som är så stabilt.

När ska det komma en bra dag

De flesta dagar kunde man lika gärna vara utan. Till exemel den här dagen. Vad har jag fått gjort egentligen. Ingenting. Jag har lyssnat på preussisk marchmusik på trattgramofonen. Ja, och så några nationalhymner från centralasien förstås. Vad var det för mening med det? Ingen. Man kunde lika gärna ha sovit hela dagen. Jag förstår rakt inte varför man kliver ur slafen varje morgon till ingen nytta. Förr i världen brukade det komma bra dagar rätt så ofta. Ja, de flesta var bortkastade då också men ibland, ibland kunde det komma en bra dag som omväxling. Jag undrar om det inte ska komma en bra dag snart igen. En riktig rackardag som det liksom sprudlar och sjuder om. Så man riktigt känner att det lever och pulserar som när man var ung. En dag som bryter av ordentligt och får en att gå och köpa en korv eller något sådant riktigt galet. Jag undrar jag.

Automobilen

Man haver skaffat sig en automobil. Jo, jag inköpte den hos den lokala bilhandlaren här i byn. Ja, den är bättre begagnad, man slänger ju inte bort sina penningar hur som helst. Man släpper ogärna ifrån sig några penningar alls men jag tänkte att det skulle underlätta med en automobil. Ja, så slipper jag cykla jämt och samt. Det är ett förbaskat trampande ska jag säga. Det ska bli skönt att slippa detta eviga trampande. Jag vet inte hur många varv jag har trampat de där satans pedalerna. Det är åtskilliga varv det kan jag garantera. Men det är slut med det nu. Det är sluttrampat. Jag ska försälja cykeln. Ja, det är Kenneths cykel men det skiter jag i. Jag säljer den ändå. Han ska inte ha någon cykel.

Det går utför med hygienen

Jag har slutat tvätta mig. Det känns som om det inte är någon idé längre. Man blir ju ändå ganska snart smutsig igen. Ja, då kan man väl lika gärna vara smutsig då om det ändå är det man blir hela tiden. Varför ska man hålla på och hålla på? Sträva i motvind mot en fiende som är en övermäktig. Smutsen. Det är som om hela livet går ut på att bekämpa övermäktiga motståndare som man i slutändan inte har en rimlig möjlighet att besegra. Ja, det är inte bara smutsen som är en övermäktig. Det finns annat också. Det finns det ena och det finns det andra. Vad är det för mening med att streta emot? Bortkastad möda, det är vad det är det! Då är det bättre att kapitulera med det samma så slipper man ta ut sig i onödan.

Besvärliga fruntimmer

Kjoltygen äro besynnerliga kreatur. De drager och sliter i alla upptänkliga riktningar och vill än det ena och än det andra. Man bliver icke klok på deras kynne. Det är en outgrundlig gåta vad som dväljes däruti. Och hurusom de domdera om ditten och datten. Man får näppeligen en lugn stund i deras närvaro. Och det gäller att aldrig slappna av ens en sekund för se då haver man försummat någon plikt eller begått någon underlåtelsesynd. Sedan hjälper det föga hur man än ivra för att ställa saker till rätta. Man kan svansa runt i dagar med kepsen i hand och skrapa med foten för att få en bit laxpaté men se det är lögn. Det gives icke. Man kan kläda sig i säck och strö aska uppå sin hufvudsvål men någon cidermarinerad fläskgryta, det bjudes ej. Man kan späka sig och prygla sin kropp med knutpiska och kräla naken i gyttja men någon crème brylee ser man icke till.

Min trädgård

Jag har länge funderat på att ta itu med min trädgård men jag saknar kraften. Kraften som kan förflytta berg av bildäck. Som kan röja upp och få ordning på tingen. Kraften att ändra naturen. Kraften att skapa något skönt och upphöjt, något som kan gå till historien liksom Egyptens pyramider eller de hängande trädgårdarna i Babylon. Min trädgård är inte vad den borde vara. Det kunde vara lite mer ordnat. Lite mer trivsel. Men jag har gott om bildäck. Om det är någon som behöver ett extra hjul så hojta till för tusan, jag är inte den som är den.

Som folk är mest

Man är väl som folk är mest kan jag tro. Man äter sina isterband och tänker inte så mycket på vad som händer ute i världen. Utanför Nerike. Man orkar liksom inte bry sig om fastighetsskatten eller bensinpriset eller brott mot mänskligheten och sådant elände. Man har nog med sitt. Man är nöjd om man får sig en bit mat och katten spinner. Och om man har ved i vedboden så det räcker över vintern.

Det var bättre förr i världen

Förr i världen fanns det Zingo, Loranga, Sockerdricka, Pommac, Champis, Fruktsoda och Cuba Cola med flera läskedrycker i korvkiosken att dricka till den kokta korven och brödet som man hade köpt. Numera finns det bara Coca Cola och Fanta eller Pepsi Cola och Sprite. Över hela jordklotet dricker man exakt samma läskedryckssorter. Det finns inget annat. Det är motsatsen till pluralism och valfrihet. All lokal produktion och särart slås ut. Det var bra mycket bättre förr i världen när man kunde få en Pommac till korven.

Hundarne

Hundarne äro besynnerliga kreatur. De drager och sliter i alla upptänkliga riktningar och vill än det ena och än det andra. Man bliver icke klok på deras kynne. Det är en outgrundlig gåta vad som dväljes däruti. Och hurusom de lugga. De alstra hårdossor i stora lass varän de vistas. Kökssoffan blifver förvandlad till en rugguggla i ett enda gehu. Och äta göra de med besked. Hermeliner, råttor, vesslor och allehanda småvilt försvinna som kulturministrar i deras utsvultna käftar. Och kunna de spinna, å nej, spinna kunna de icke. Vari bestå deras nytta dessa glupande ulvar?

Kvinnsen man minns än

Vissa kjoltyg man mött glömmer man aldrig. Ja jädrar i min lilla låda. Vad man har varit med om. Ujujuj. Mycket elände har det blivit genom åren. Somt håller en sömnlös om nätterna och somt minns man endast i givakt. Vissa minnen kommer till en när man minst anar det för att sedan försvinna och kanske aldrig mer dyka upp igen. Andra ligger djupt begravda och har alls inga planer på att dyka upp till ytan för att bli skärskådade emedan de är sig själva nog och inte söker någons bekräftelse. En del minnen har man hittat på och andra är ren och skär lögn trots att de inte är uppdiktade. Somt är småttigt och tarvligt och annat är upphöjt och himmelskt.

Det möljer ihop

Ja nu ränner man inte omkring på stan i kortbyxor längre det ska gudarna veta. Fy hunna! Det möljer ihop. Snart nog blir det knappt ljust ute ens vid middagstid. Barometern visar ostadigt. Det är grått. Jämngrått. Köttgrytan står och puttrar på järnspisen. Nu går man ut enkom för att bära in mera ved. Futtischenlampan osar futtischen och katten trycker sig mot spiselmuren och spinner. Det är jämna plågor. Varenda dag är likadan. Man går upp, fråga mig inte varför, eldar i spisen, måste göras, stoppar in en riktig mullbänk under överläppan, går automatiskt, kokar kaffet, ja det vet jag varför jag gör, dricker kaffet, det också, läser Nerikes allehanda, det begriper jag alls inte varför man gör, läser lite Fredrik Ström, obegripligt, kokar lite palt, gott, äter palten, gotteligottgott, lägger sig att sova middag, oundvikligt, går upp igen, obegripligt, bär in ved, eldar, nödvändigt, kokar mer kaffe, jo, och så där rullar det på. Att man bara orkar?

Löven har ruttnat nu

När löven trillade ner från lönnen i oktober så tyckte man att det var förskräckligt tragiskt. Nu saknar man oktober och de vackra rödgula löven på marken. Nu har de ruttnat. De ligger som en sörja och stinker på backen. Nu skulle man vara förbaskat lycklig om det ramlade löv från himlen. Om det fanns lite färg någonstans. Nu är allt över. Hela tillvaron har snört ihop sig till ett förkrympt russin som ingen vill äta upp. Det är dags att krypa ner i hålan och stänga locket för vintern.

Kenneths cykel

Det är ett fantastiskt fordon, Kenneths cykel. När man ska till Konsum och handla pilsner. Huj vad det går. Det bara rasslar till så är man hemma igen med drickat. Tänk vad de kan hitta på när de anstränger sig lite. Jodå, mycket har man varit med om och mycket återstår att se innan man trillar i backen för gott.

Tjänstefolkets olater

När man går på utskänkningsställen nu för tiden kan man ge sig katten på att serveringspersonalen ställer sig och håller en föreläsning bredvid bordet när de har burit fram maten. Precis som om jag vore intresserad av teori och inte av praktik. Som om tallriken vore någon förbaskad altartavla av mästaren Rublev. Maten kallnar ju för bövelen! Håll käften och låt mig smörja kråset i fred någon gång! Detta oskick sprider sig som baciller genom hela vårt stackars lands gastronomiska kropp. Och ofoget ifråga fyller bara en enda funktion nämligen den att dessa underhuggare och plebejer ska få en chans att göra sig märkvärdiga. Sprätthökar och blastharar det är vad de är hela bunten. De kan lika gärna gå hem och lägga sig direkt. Gå hem och lägg er! Skynda på! Fram med ridpiskan. Se så, schas!

Fruntimrena var tjusigare förr i världen

Fruntimrena äro icke vad de brukar vara. De hava liksom drabbats av inflationen. De äro helt enkelt icke lika tjusiga nu för tiden. Annat var det när jag var ung. Jisses Amalia skulle man kunna utbrista. Då var det andra doningar både på längden och på tvären. Herre min je vilka kjoltyg det fanns. Låt säga på femtio och sextio talen. Ujujuj. Nu letar man förgäves på dansbanan och i folkparkerna. Inga riktigt klämmiga damer längre. Förgäves nosar man runt med sin utsvultna snok bara för att slutligen inse att riktigt fina kvinns av bra kvalitet och i rätt snitt, det gives icke längre. De äro utrotade. Men det finns en på ICA i Pålsboda. I kassan där. Hon är en riktig brallis hon, ja, inte är hon som kvinnfolk var förr i världen men nästan. Man kan liksom drabbas av lusten att gå fram och klämma lite. Men man får tygla sig och vara tillfreds med att drabbas. Ja, inte som förr i världen, men ändock, drabbas, om än knappt märkbart.

Vi sträva samfällt mot himmelrik

Man strävar och försöker. Man vill uppåt. Mot himmelrik. Man gnetar på så gott man kan och det hjälper inte. Igår skulle jag tapetsera om hemma. Jag smaskade på med tapetklister och rumstrerade om och trallade så det var inte måttligt. Men inte sjutton hjälpte det. Tapetvåden rullade ner efter ett par minuter. Jag höll på hela eftermiddagen. Det var lögn att få tapeterna att bli kvar på väggen. Slutligen blev jag så förargad att jag tog sats ordentligt och sparkade på väggen av alla krafter. Det blev ett rysligt stort hål. Nu ser det alldeles förskräckligt ut hemma. Och det blåser utav bara helvete genom det där hålet.

Vägen till Svårighets berg

Elände och svårigheter har man tillräckligt av utan att öka på kvoten genom att medvetet kliva i olika slags tveksamma företag. Därför har jag aldrig beträtt vägen som går till Svårighets berg. Jag har nog som det är. Trassel och jävelskap är min vardag. Om det kan jävlas så ska det jävlas och det kan jävlas, alltså jävlas det. Men den där skylten som pekar åt Svårighets berg den går jag förbi varje gång jag ska till konsum och handla hackkorv, korngryn och pilsner. Alltså blir jag ständigt påmind om möjligheten till ytterligare svårigheter. Jag undrar ibland om jag inte en vacker dag kommer att gå den där vägen. Bara för att jävlas tillbaka. Den där skylten gnager i själabotten. Jag ska tajmefaan ta och gå den där vägen. Det får bära eller brista. Jag går.

Det allra mest jävliga

Att läsa bloggar är något av det mest jävliga jag har varit med om tror jag. Patetiska människor som sitter och pillar i sina egna navlar och i sin outgrundliga enfald tror att någon annan ska vara intresserad av deras tomgång. Och inte kan de stava heller. Folk som inte har någonting att komma med och dessutom saknar bildning borde hålla käften och därmed jämt!

Kjell och traktorn

Det är något fel på allting utom på Kjell och traktorn. Allting är liksom ofullständigt eller bristfälligt på något vis. Kjell och traktorn - icke så! Kjell och traktorn är en fulländad harmonisk enhet som tangerar det skönas idé. Kjell och traktorn är naturen upphöjd till något översinnligt. Kjell och traktorn är det närmaste fulländningen jag har sett hittills på den här planeten. Vad jag har sett på andra planeter behöver vi inte gå in på här, jag ska skriva en annan blogg om det. Jag tror att i själva verket är det Kjell och traktorn som är Gud! Ja, dessutom är Kjell min närmaste granne, en jävla bra kille. Han har en grådaskig katt i uthuset. Den har skabb.

Åldern

Åldern är det svårt att veta hur man ska hantera. Den kryper sig på en utan att man märker det. Till en början. Sedan märker man det. På flera sätt. Ett efter ett kommer de, symtomen. Till exempel kan man rätt vad det är glömma vad man heter, eller vem man är. Kanske får man ryggskott. Att mota åldern är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt. Man kan i bästa fall tränga den åt sidan en smula. Man dricker sitt kaffe och sedan spankulerar man till torget nere på byn, utanför ICA, och sätter sig att språka en stund med de andra gamengerna. Man språkar om politik och kjoltyg man skådat och om olika typer av fordon och modeller och årgångar både på fordonen och kjoltygen. Och inte känner man sig yngre när man går därifrån. Man känner sig som en gammal sur räv som snart ska dra på sig träfracken och stänga locket och säga: Tack för kaffet, det smakade.

Kvinnorna äro outgrundliga

Gafsan säger att mitt hus ser ödsligt ut. Hon säger att det ser ut som om ingen bor där. Hon pratar på om gardiner och blomster i fönstren och sådant kvinnligt. Hon pratar en hel massa som vi troll absolut inte begriper ett dugg av. Hon är bra, Gafsan. Hon kan säga saker som ingen begriper men man förstår ändå att det betyder något viktigt och sedan kan man gå och fnula på det där hon sa i ett par veckor och sen, ja, sen begriper man i alla fall ingenting men va fan. Nåväl. Jag trivs i mitt hus. Det är ett bra hus. Väg och järnväg. Bra anslutningar. Vitt. Det regnar inte in. Jag bär in ved och eldar på utav bara helvete och det är varm och gott därinne. Jag skiter väl i gardiner. Vad ska man med sådant till? Jag äter min fläsklägg och mitt rotmos och dricker mitt kokkaffe lika bra utan gardiner. Och lilla nubben den smakar lika gott vare sig det finns blomster i fönstren eller ej. Kvinnorna äro outgrundliga. Vilka ideer de har. Ack, mitt hjärta bliver ömt.

Plikten framför intet

Jag var på systembolaget härom sistens. Jo tack, det blev en och annan halvpava. Riktigt fin sprit till och med. Man tackar. Tungt att bära kassen sedan. Riktigt tung kasse. Eller som de säger på island; tungur kassur. Att besöka systembolaget är en av de få saker man fortfarande kan göra utan att känna plikt. Tycker att plikten letar sig in både här och där, på platser och i situationer där den borde vara bannlyst. Plikten bör bekämpas. Den är skadlig för folkhälsan. Plikten är en anakronistisk kvarleva från det preussiska väldet och har över huvud taget ingen funktion i ett modernt och upplyst samhälle. Däremot finns all anledning att verkligen odla och nära lättjan varhelst denna må dyka upp. Lättjan och välmågan och lusten. Låtom oss mangrant tillbedja fru lusta och Dionysos och sjunga stämsång med sirenerna och för en gångs skull vara som folk.

Det är något fel på allting

Gafsan säger att jag har för mörka tapeter hemma. Att jag borde tapetsera om. Få in lite ljus och värme. Få det lite glatt och skojfriskt. De där tapeterna har väl suttit sedan 1840-talet om jag inte minns fel. Då kan de väl sitta ett par år till tänker jag. Varför ska man ändra på allting i tid och otid? De där tapeterna sitter bra på väggen. Röda och mustiga. Jag trivs med dem. Varför ska jag ändra på något som jag trivs med? Varför ska alla ändra på allting hela tiden? Det finns snart ingenting kvar som är som det brukar vara. Posten, Televerket eller Statens järnvägar är liksom bara tecken och symboler för allting annat. Allting är på tok! Det är något fel på vår civilisation. Vi är för klåfingriga helt enkelt. Vi har glömt bort hur man gör när man låter bli att göra något. När de där tapeterna ramlar ner av sig själv kan jag tänka mig att fundera på saken både en och två gånger.

Fel väg

När jag ska gå till Gafsan för att få mig en bit mat och lite skoj så kan jag antingen ta vägen eller så kan jag gå på järnvägsrälsen. Ibland är det stört omöjligt att bestämma sig för vilken väg som är lämpligast. Det är precis lika långt. Vägen utgör ett jämnare underlag att promenera på men järnvägen erbjuder mer varierande och spännande omgivningar. Det har hänt att jag har gått halvvägs och ångrat mig och svärjandes eder gått tillbaka för att välja den andra vägen. Det har till och med hänt att jag när jag har gått tillbaka och börjat promenera den andra vägen har ångrat mig igen och tyckt att den första vägen ändå var bättre. Men då har jag givit det hundan och svärjandes ytterligare eder fortsatt på fel väg. Det svider att fortsätta promenera på fel väg. Det svider ont mitt uti själva lidandet.

Novembermörkret rasar över oss

Det blir till att tända sterainljus och fotogenlyktor för att om möjligt mota mörkrens makter och hålla stånd mot demoner och allehanda oknytt. Jag tror inte det lyckas men man bör försöka. Det går antagligen dit det brukar gå, nämligen åt helsefyr. Dit går det för det mesta. Men sterainljusen brinner fint. Ger någon slags trevnad mitt i tragiken. Fast de blåses ut av golvdraget. Och det går åt en satans massa tändstickor. Jag har införskaffat en lastpall med solstickan och nivån är redan nere till hälften. Det är ett jädra blåsande här.

Vägen som går bortöver

Det här är vägen. Den går bort härifrån. Men det gör inte jag. Jag stannar kvar. Flyttar inte gärna på mig. Biter mig fast på denna ödsliga lilla fläck på denna säregna planet. Ibland kommer det någon gående, cyklande eller gubevars, farandes med traktor eller rent av med automobil. Dessa människor ska någonstans. De kommer någonstans ifrån och de ska någon annan stans. Hur kan man veta vart man ska? Det är något som jag aldrig har förstått. Vem säger åt en att dit ska du! Gå dit eller åk dit och gör det eller det. Jag hör inget sådant. Jag sitter här och glor på vägen och hör inget utom blåsten som tjuter runt husknuten. Det blåser utav bara helvete ute.

Det är så besvärligt

Nästan allting är besvärligt tycker jag. Att gå ur sängen är besvärligt, att lägga sig tillbaka däri likaså. Att koka kaffet är ett bestyr, att dricka det, tja, det smakar i regel bra men det är ett bestyr. Man kan säga att det är besvärligt det också. Och att diska kaffekoppen det är rent och skärt arbetssamt. Till och med att sitta på köksstolen är ett arbete. Jag frågar mig ibland, när uti fridens dagar eller nätter ska man få en lugn stund? Det blir måhända uti gravanom. Kanske att man då är befriad från allehanda bestyr och besvärligheter. Men jag undrar jag. Jag undrar.

Att äta sig fördärvad

Det är svårt när man har ätit för mycket mat. Varje gång man äter så äter man för mycket. Det är ett lidande att vara hungrig och ett lidande att bli mätt. Gives det icke en medelväg. Nej. Det är som förgjort. Och att sedan resa sig upp och gå från bordet, det smärtar. Och blir man inte en smula bedrövad över att vara mätt? Över att inte vilja ha mer mat. Man skulle hellre vilja ha mer mat än inte vilja ha mer mat. Det är en smula sorgligt att förlora sin hunger genom att bli mätt. En sorts förlust. En sorts lidande. Men att inte äta, det är värre. Att inte äta är det största av alla lidanden.

Till graven utan mat

Vi skulle gå till graven. Ja det är Gafsans farföräldrar som ligger där. Och på vägen dit tänkte vi ta en liten matbit på värdshuset Sommarhagen fastän det var snö och kallt och blåste någonting alldeles fördömt. Det var som förgjort. Värdshuset var stängt. Vad är det för glädje med att gå till graven om man är hungrig? Om man är mätt så är man ändå mätt. Även om det inte är direkt hejsan att stå i snålblåst och hagel och stirra på en gravplats mitt i november så går det väl an ifall man är mätt. Ifall man är mätt kan man stå ut med en stor mängd lidande. Är man hungrig blir lidandet outhärdligt. Det blir liksom oändligt. Som antalet sandkorn på stranden vid Böda Camping ifall ni har varit där och räknat någon sommar.

Gafsans boobisar

Att föreställa sig Gafsans boobisar men inte vara förmögen att klämma på dem därför att de befinner sig 25 mil bort genom skogen. Det är att lida. Och inte är det sparkföre heller.

Lars-Åke och hinken

Det börjar bli länge sedan nu. Midsommarafton. När stormen tjuter runt husknuten känns det overkligt att tänka tillbaka på midsommarafton och Lars-Åke och hinken. Det känns kulet på något vis. All denna glädje som fanns för bara några månader sedan och som nu är bortblåst. Vi dansade och hoppade groda och det var ett stoj och glam så det stod härliga till. Om man ändå kunde minnas varför man var så glad.

Det är synd om fisken

Fisken som Thomas drog upp ur västerdalälven för ett par veckor sedan strax norr om Älvdalen. Den led. En fisk trivs inte uppe på torra land. Den hör till vattnet. Det var en ståtlig fisk. Öring. Och den smakade gott. Vi halstrade den och smorde på med olivolja, körvel, citronmeliss, salt och peppar. Och så drack vi vitt vin från Venetien. Vi blev lite lurviga i kabesen faktiskt. Började berätta barndomsminnen och fick fuktiga ögon. Och sedan när vi skulle gå tillbaks till stugan gick vi vilse i snårskogen. Fulla och jävliga. Och kallt var det. Och blåsten. Den jävla förbannade blåsten. Om det någon gång kunde sluta blåsa.

Det blir bara värre och värre

Stirrar ut i mörkret, det är svart. Här händer det ingenting. Funderar på om jag ska gå och locka på katten men jag kan inte bestämma mig. Det kom en bil förbi på vägen i förrgår, sen har det varit tyst. Förutom blåsten. Den jävla blåsten. Den härjar runt om nätterna. Man kan inte sova. Man kan tro att lönnen som står väst om huset ska rasa ner över taket. Jag stirrar ut i mörkret. Bortåt vägen, fast jag ser ju inte vägen förstås, det är för svart, men jag vet att den finns där, och jag kan ju alltid hoppas att det ska komma en bil körande förbi för då händer det ju något ändå. Men inte fan kommer det någon bil.